Ett år sedan och ingen har dött!

Han är ett år idag, Ian. Vi väckte den lilla bebisen genom att sjunga och han lurade lite på om han skulle gråta eller skratta. Men när paketet började låta, humma och brumma, då tog nyfikenheten överhanden! Han begrundade länge sin häftiga björnbil från det fina leksaksföretaget;-)

Ett år har gått sedan han kom. Han är intensivare än någonsin. Klättrar på ALLT. Men ändå slappnar nog jag/vi av mer och mer.

När vår första son ännu låg i min mage så dog min älskade farmor Elsa. Och det blev komlicerat med sörjandet för som ny och oerfaren gravid kvinna ville jag ju inte att den lilla bebisen skulle ta skada av min sorg. Och jag svalde ner den utan att jag då märkte det faktiskt.

När vi fick vår andra, underbarbara prins och han endast var två veckor så dog Christians pappa. Ännu märkligare blev det ju att sörja då, när man var så glad och stolt över detta nya liv. Hur ska man kunna känna glädje och harmoni samtidigt som sorgen kommer? Visst blev jag stressad inom mig. Ammningen höll på att gå i stöpet. Därför bestämde jag mig för att endast engagera mig i mina två prinsar. Jag svalde åter ner sorgen utan att märka av att det var det jag gjorde.

Vi förlorade faktiskt både farmor, mormor, en farmor till, pappa, vän, farbror, och ett par andra lite avlägsna släktingar under de två år vi födde våra första två pojkar.

Åren gick och jag blev stressad, grinig och "bitter" och förstod att detta måste åtgärdas. Efter en tid i hypnoanalys kom sorgen som stora regntunga moln som ibland hotade att ta över helt. Men det fantastiska var att efter en veckas gråt så var jag lätt i hjärtat.Jag kände hur en styrka som sakta ssipprat ut nu åter fylldes på! Jag vet att människor dör och ska dö. Men när man blir påmind om detta, när man har två små barn, så blir man så enormt påmind om att även dessa kan dö och det gör så ont att man inte kan uthärda.


Våra två prinsar var sex och åtta när vi började fundera på ett tredje och sista barn. Kanske ville vi ha revansch? Kanske kände vi att småbarnstiden allt för snabbt tog slut? Men ändå malde oron inom mig. TÄNK OM. Tänk om någon dör då? Men han kom som en solstråle. Som balsam för själen. Det kändes som att NU är vi en fulltalig familj. Han har fattats oss! Och idag är han ett år och ännu lever alla runt oss. Och vet ni, ibland har Ian drag av min älskade farmor. Men ännu oftare har han drag av den farfar han aldrig träffat.och då kan jag känna att farfar på något underligt vis ler någon stans ifrån. Man måste våga leva fast döden lurar där runt hörnet. Och kanske är det så att man inte vågar älska helt innan man gjort upp med den. Döden.