En vanlig dag.

Magen växer och det sparkar där inne. Det har varit några hektiska månader med mycket arbete för både gubben och mig. Och det är ju då man måste arbeta ännu hådare för att finna och upprätthålla den där sköra balansen mellan arbete, barnen och aktiviteter. Och med facit i hand så lyckades vi. Igen! Men inte utan möda och pusslande. Men nu blir det lite lugnare tider. Ett tag...
Den här veckan har jag äran att ha påsklov med mina söner. Vi har busväder här, med snö. Det passar ju två busfrön. De rullade snön och formade den till en snögubbe...snötroll...snömonster...Oj, vad kreativa tänker jag där jag pysslar på förstukvisten med några påskliljor i en kruka. Så hör jag ett illvrål. Lilleman kommer gråtande. Jag söker med blicken efter storebror. Har han varit hårdhänt mot honom? Nejdå, men han har i kreativitetens iver satt en snöpenis på snömonstret. Ja, ja, tänker en gravid mamma, var det inte värre så! Men lilleman är mycket förnärmad. Jag säger att storebror med största sannolikhet inte ville förstöra snömonstret utan helt enkelt gjort en kopia av sig själv. Allt för att lätta upp stämningen. Jo, det får lilleman att skrattande ge sig in i leken igen. Tills han säger just detta till storebror som gapande av harm slänger sig över honom för att mula hans ansikte i snön. Jag bryter konflikten genom att ropa att det är våffeldags och de glömmer både snöpenis och snömonster och kommer springande.
Det sinnet ger kan sinnet ta, säger vi ofta i terapin. Och tänk om vi vuxna kunde svänga från gråt till skratt till gråt till skratt...Allt för lite skojsamheter och våfflor!

Första inlägget!

Idag är det en fantastisk dag, solen skiner och livet är skönt i största allmänhet. Jag undrar om livet ska vara fantastiskt alla dagar. Eller om det ska vara endast"bra" de flesta av dagarna. För om livet vore fantastiskt varje dag, skulle nog i alla fall jag bli lite blassé?! Men en sak vet jag bestämt och det är att livet inte ska vara pest. Lite upps and downs måste vi nog ha för att uppskatta livet. Men om livet känns som ett stort svart hål, ja då kanske det är dags att göra något åt det?
Jag arbetade med en klient i dag som hade sin befriande stund av upplösning i tårar och förståelse. En bortträngning kom upp till ytan! Fantastiskt. Men jag vet att många också går där ute och skapar sorger med hur de tänker. Hur tänker du? Låter du dina tankar stärka dig? Jobba för ditt bästa? Hejar du på dig själv? Många gör inte det. Tänk vad många tankar vi tänker som inte är sanna! Verkligen inte är sanna. I trancens mjuka avslappning kommer man sig själv nära och kan se vilka tankar som är sanna och vilka som för oss bakom ljuset. Ett bra sätt att komma till rätta med detta är att vända på sina tankar. "Jag blir arg på honom när han avvisar mig!" kan vändas till" Jag blir arg på mig när jag avvisar mig!" För i bitterheten och ilskan avvisar vi så klart endast oss själva. Men idag är min dag fantastisk och min tanke är väl mest "Är min man klar med maten snart?" Kanske borde jag hjälpa honom?