Busiga ungar!

Tråkig november livas idag upp vid kvällsmaten. Vi äter banala ostmackor och allt är så där vanligt yllekoftsgrått. Så slinker det ur mig vuxna mamman "Sluta leka hej och hopp, ät nu genast maten opp" Pojkarna tittar med glitter i ögonen på mig. "Mamma rimmar!" "Igen!" "Igen!" Jag känner hur barnet i mig lever upp. "Tvättat hår och tvättat snopp, nu ska maten ätas opp" De små liven vrider sig av fnitter. Så säger största pojken "Mamma ät nu upp din mat och lägg sedan av en rap!" Lillebror håller på att dö av fnitter och biter till med "Samuel ät en bit, av din goa skit!" Ja, sedan är karusellen i full gång. Vad härligt det är att släppa loss sin kreativitet! Men med en sex åring och en åttaåring blir det ju lite kiss och bajs och snopp förståss. Men ärligt, det är ju kul! Varför hymla. Och detta med underlivshumor, ja underliv är ju en del av livet! Eller som en gammal vän till mig alltid sa förr när hon avslutade ett telefonsamtal: Ha ett bart underliv! (läs Ha ett underbart liv!)

Smekmånaden är över

Ja, nu har vi lärt känna varandra lite alla fem. Vi har njutit och anpassat oss efter en ny typ av vardag med lite nya rutiner. Ammat och bytt blöja. Se två pojkar bli storabröder och en ny mamma och pappa bli till. Nu kommer den riktiga vardagen och vi riktar oss åter utåt. Scouter och miniorer med kör, innebandy och kompisar. Lilleman har bara att hänga med sina två äldre bröder och han är tillfreds- för det mesta! Nu ska det bli spännande att se hur hösten blir, eller vad vi gör den till...

Världen stannar

Ja, den stannar världen när man får en liten en. Allt annat blir så obetydligt. Räkningar, inköp, svara i telefonen...Äh, det kan vänta. Vi måste bara få njuta en liten stund till av detta nya lilla underverk. Och Ian gör underverk med oss. Plötsligt minns vi när Samuel och Hannes var så här pytte,pytte små. Vi minns deras första leende. Vi minns deras första magknip. Och vi är så tacksamma att vi fått uppleva allt det här genom åren. Den 13/8 firade vi bröllopsdag. Men det var Christian som kom på att vi hade det. För det föll också bort i detta under att vi nu har tre barn. Tre fantastiska, rediga pojkar. I vanliga fall skulle det vara märkligt och katastrofalt att glömma en sådan dag. Men nu kände vi ( läs "jag") nog mest att, ja, vi har varit ett par i tretton år, gifta i tre...Vi har tre fantastiska pojkar och vi har varandra. Vi bor i drömvillan med drömläge och... Kan man kalla sig välsignad? Ja, jag tror det.

7/8 Triss i prinsar!

Jo, det var tufft. Förvärkar i tre veckor. Öppen några cm i två veckor. Nätter som jag vankade av och an och inte visste om det var på riktigt eller inte. Duscha varmt, sa de på förlossningen, för är det bara förvärkar så försvinner dom efter duschen och då vet du! Men inga värkar försvan någonsin under dessa tre veckor... Så gick jag tio dagar över tiden också. Och natten till den 7/8 hade jag varit vaken i nästan två dygn av dessa förvärkar. Ringde förlossningen och sa att jag var helt slut. Och nu tyckte de att vi kunde komma in fram mot 06.00. Äntligen! Men runt fem avtog varenda värk. Jag blev så besviken. Falsklarm igen?! Jag ringde och sa att vi inte skulle komma in trotts allt. Men barnmorskan sa att det inte var säkert för ibland tar kroppen en paus för att ladda och hon rådde mig mycket strängt att lägga mig att vila ordentligt! Jag lade mig och somnade nog en 06.20 så där... Prick 07.00 slår jag upp mina blå och kan inte andas ens så ONT gör den värk som väcker mig. Jag buttar på mannen och förkunnar att NU ÄR DET DAGS!!!! Han ringer efter mormor och jag ringer förlossningen och den här gången frågar jag inte om vi får komma, jag domderar att jag ska komma in och föda NU! Jo, vi är mer än välkommna, vi är faktiskt väntade!
Bilfärden var en resa till helvetet och tillbaka och jag tjatar heeeela färden om hur Christian ska svänga och gasa för det är inte kul att parera svängar mitt i en värk. Han är diplomatisk och gör precis som jag vill:-)
Väl inne får jag byta om och de sätter CTG för att mäta värkaktiviteten. Jag hatar CTG´n. Man kan inte röra sig och underlätta värkarna när man ska ligga på en brits. Och kurvan visar så tydligt vad ont man har och hur tätt det onda kommer. Jag blir glad när jag blir kissnödig, för då måste de koppla loss mig... (Eller sanningen är att jag hittade på att jagvar kissnödig, men blev kissnödig på toan i alla fall.)Christian larmar och jag är snart på toan. Efter kissen kommer en värk som får mig att gå ner på alla fyra. Fy för den lede, så här ont gjorde det inte med de andra två. Vad händer? Jag baxar mig in på rummet och ber Christian larma igen för jag ska ha lustgas NU! Och det får jag. Och jag håller lustgasen krampaktigt i väntan på nästa våg. Och den kommer och då visar det sig att det är en krystvärk som kommer. Redan? Jag vet inte hur öppen jag är för de har inte hunnit undersöka mig ännu. En ny barnmorska kommer, för den vi fick först förlöser ett annat par nu. Lotta heter hon som kommer. Jätte gullig! Hon kollar och talar om att det är dags att krysta nu, jag är öppen! Fyra eller fem krystvärkar senare ligger en liten prins på min mage och han är helt perfekt. Vi gråter lite och skrattar och jag fattar inte att det är över? Vi kom ju för en dryg timme sedan?! Har varit på rummet ganska exakt en timme... Det var den mest smärtsamma av mina förlossningar, men samtidigt den lindrigaste. Jag han ju knappt reagera förrän det var över. Och nu är jag och pappa och de två stolta storebröderna saliga och lite förälskade i denna lilla. Och med facit i handen var det värt tre veckors förvärkar!

Födelsedag!

Tänk va, här har man längtat och väntat på denna bebis. Men i dag, den 4/8, är jag bara glad att den inte verkar vilja komma. Jag fyller år och jag vill att bebisen ska få en helt egen dag! Vi får väl se hur det går. Mina barn har ritat vackra teckningar och pussat och kramat mig, dagen till ära. Vad mer kan en mamma önska sig? Fantasiskt egentligen hur sentimental man blir med åren ( ja,33 år gammal faktiskt!) och hur mycket det betyder med en pus och en kram och ett "Grattis, du är världens bästa mamma!" Snyft!

Väntans tider.

Två långa veckor har gått och jag har dragits med förvärkar utan dess like. Natten till den 17/7 ringde vi förlossningen runt tolvslaget så där. "Ja och jo, sa min man, det är nog fyra eller fem minuter emellan värkarna nu...Ja, son nr två kom väldigt snabbt...Ska hon duscha? Ska vi återkomma?? " Jag trodde inte det var sant! Kan man psykologist stänga av ett värkarbete så gjorde jag det där. För jag tänker INTE få en bebis i bilen, eller hemma i duschen för den delen. Jag tog två alvedon och lade mig. Efter timmar slutade värkarna, närmre bestämt fram mot kvart över fem på morgonen. Sedan har det kommit och gått. Om tre dagar är vi framme vid det magiska förlossningsdatumet. Och med vår tur går vi väl över tre veckor också?? Men det är ju så att bebisar kommer när de är klara! Under tiden badar vi och njuter av god mat. Mannen gör sig av med sin frustration över denna väntan genom att inreda klädkammaren med hyllor och stänger, sätta upp ett växthus, bygga balkong och måla om huset;-) Jag är mer än nöjd! Och när bebis kommer, ja då blir det väl för oss en enda vila. Eller?

Barnmorskan

Idag har Samuel varit trött och hängig. Han fick vara hemma med pappa Christian på förmiddagen och följa med mig från lunch. Jag skulle till barnmorskan efter jobbet. Vi tog blodtryck, lyssnade på hjärtljuden (mycket spännande tyckte storebror) och tog blodprov. Jag hade faktiskt bara gått upp nio kilo.Hurra!
Och plötsligt när jag och barnmorskan talar om de andra graviditeterna och dess olikhet med denna så ser jag att Samuel har fastnat med huvudet mellan ryggstödet och sitsen på stolen han sitter i. Med rumpan i vädret...
"Jag sitter fast..."piper han. Då säger barnmorkan:
"Ja, nu tycker jag vi tar dopplern och lyssnar när Samuel fiser! Det kommer nog att höras i rummet det!"
Samuel kommer loss illa kvickt och vet inte hur han ska bete sig, men ögonen glittrar av okynne.
När vi går till bilen så säger han:
"Vad rooooligt det är hos barnmorskan!"
Jo, det är det, när han är med!

Kepa.

I dag skulle jag egentligen vara ledig. Men så kom jag på att lönen borde sättas in på kontot så jag och lilleman gav oss av in till City för att göra bankärenden och våren till ära köpa honom en kepa. Jag satte in mina pengar och sedan var det dags för HM.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Jag är törstig..."
"Okay. Vi köper en festis då."
"Ska jag säga en sak till?"
"Mmm"
"Jag är hungrig!"
"Jaha, hm. Vi kanske ska luncha på stan i dag då?"
"Ja! Pannkakor,pannkakor,pannkakor..." Han hoppar iväg före mig på gågatan. Jag tänker febrilt. Pannkakor, var? Herregud, vem serverar vanliga pannkakor till lunch? McDonalds har väl bara det till frukost....Vad gör jag nu, han har uppenbarligen tänkt sig pannkakor endast och allena. Så går då ett liljeholmens upp:Hemköp! Vi glider in där och letar och letar. Jo, fyra stycken inplastade pannkakor,ekologiska och allt , för ca femton kronor. Det var ju som hittat. Lilleman skuttar med pannkakorna i handen till kassan och jag hugger en ekologisk jordgubbsylt i farten.
Efter detta ger vi oss av till kepsdjungeln och han hittar en fruktansvärd med döskallar och gud vet vad.Ser så sliten ut att den inte kan hålla en vecka ens. Vilket mode. Och efter lite lirkande enas vi om att han kan få en armekeps i grönt. Inte helt okay tycker jag, men bättre än den andra.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Samuel vill också ha en."
"Ja, det är klart, men du den väljer jag!"
"Nehej! Den här vill han ha!"
Han pekar på en annan militär kepa. Jag tar ett djupt andetag och nickar i bifall.Man ska bejaka att de är vänliga och generösa mot varandra!
Han skuttar före med de båda fynden och stannar sedan och vänder sig om.
"Jag vill ha mer kläder för jag växer vet du!"
Han har helt rätt. Mycket har växts ur sedan jul och en huvtröja följer med.
Glad i hågen tar han på huvtröjan och kepan vid kassan och struttar raskt före. Nu ska vi till mitt jobb och värma hans pannkakor och jag ska köpa något på vägen.
Vi lallar fram där i solen och han speglar sig i skyltfönstret och jag ser att han är nöjd med sina fynd. Så plötsligt hör jag honom en bit bakom mig:
"Så, nu ser ingen mina molluskler..." Jag vänder mig om och ser att han dragit upp huvan över sitt lilla guldfärgade huvud och tryckt ner kepan över huvan och kikar fram i springan som är kvar. Mitt hjärta smälter. Han har mollusker och jag hade ingen aning om att han skämdes så...
Jag sätter mig på huk framför honom.
"Är det inte varmt?"
"NEJ!"
"Blir det inte svettigt?"
"Jag tar inte av det!"
"Vet du att alla barn, nästan, har mollusker någon gång och det är inget konstigt. Alla är prickiga någon gång i livet. Grannpojken är ju prickig än efter sina vattenkoppar...Pappa blir prickig då han rakar sig och prickar är ju bara små prickar...."
"Nä!"
Vi går vidare och genar över domkyrkans grusgång. Och då ser jag att han drar av huvan och öppnar jackan lite.
"Prickar är prickar"mummlar han "Men svett gör att det känns jobbigt också..."Jag känner mig lite lättad i hjärteroten.
Sedan äter han sina pannkakor och dricker sin festis och det blir en skön mamma-hannes förmiddag.
Även om det, som alltid med honom, blev mer än en keps. Men jag har inte en aning om när det var jag trillade dit igen?!

Våren.Iiiiiiiii!

Den här helgen har jag jobbat. Kvinnor har lyssnat till mig och arbetat med sig själva i en personlig utveckling. Fantastiskt. Ute har fåglarna kvittrat och solen gassat och....Ja, det har varit en fantastisk helg. Så kommer man hem till sina älskade pojkar som man saknat och bara vill krama. Och så möts man av " Jag tänker inte duscha, fan!" "Jag ska vara ute så länge jag vill!" "Haha, och, som om jag bryr mig..." Man står handfallen. En grupp kvinnor har lyssnat till mig med iver och glädje, men ens söner de har en helt annan sida denna vårdag. Jag fnissar inom mig. Man kan inte vara terapeut eller pedagog till sina barn. Det vet nog alla som jobbar som jag. Nej, här är det bara att kravla upp ärmarna och börja baxa och bråka in dem i rätt form igen. I morgon är det skola hur mycket fåglarna än kvittrar och solen skiner. "Duscha ska ni." " Pjamasen ska på!"" Inte svära det är inte fint!" Pust och stön. Och ska sanningen fram gillar jag familjelivet även när det blir sådana kontraster. För när kvällen kommer får jag ändå de små armarna runt min hals och pussen på munnen är full av kärlek till sin mamma. Det är vår i hjärtat det!

Bebisen växer

Jo, nu växer den lille i magen och det sprattlar "hejvillt där inne", som om den hade vårkänslor precis som sin mamma.
Jag satt ute i dag och drack kaffe. Storabröderna studsade på studsmattan och maken polerade båten hej villt. Och då kom jag på mig själv med att "polera" magen. Bebisen sparkade och jag smekte sparken, bebisen sparkade igen och jag smekte igen... Wax on,wax of,wax on,wax of.Och fåglarna kvittrade och kaninen gassade i solen och katten tvättade sig och ja...Det var som ett meditativt paradis. Eller är det bara jag som är i graviditetens kokong av lugn och sävlighet? Ja, det förtäljer inte den här historien. Men soligt varmt det var det!

En vanlig dag.

Magen växer och det sparkar där inne. Det har varit några hektiska månader med mycket arbete för både gubben och mig. Och det är ju då man måste arbeta ännu hådare för att finna och upprätthålla den där sköra balansen mellan arbete, barnen och aktiviteter. Och med facit i hand så lyckades vi. Igen! Men inte utan möda och pusslande. Men nu blir det lite lugnare tider. Ett tag...
Den här veckan har jag äran att ha påsklov med mina söner. Vi har busväder här, med snö. Det passar ju två busfrön. De rullade snön och formade den till en snögubbe...snötroll...snömonster...Oj, vad kreativa tänker jag där jag pysslar på förstukvisten med några påskliljor i en kruka. Så hör jag ett illvrål. Lilleman kommer gråtande. Jag söker med blicken efter storebror. Har han varit hårdhänt mot honom? Nejdå, men han har i kreativitetens iver satt en snöpenis på snömonstret. Ja, ja, tänker en gravid mamma, var det inte värre så! Men lilleman är mycket förnärmad. Jag säger att storebror med största sannolikhet inte ville förstöra snömonstret utan helt enkelt gjort en kopia av sig själv. Allt för att lätta upp stämningen. Jo, det får lilleman att skrattande ge sig in i leken igen. Tills han säger just detta till storebror som gapande av harm slänger sig över honom för att mula hans ansikte i snön. Jag bryter konflikten genom att ropa att det är våffeldags och de glömmer både snöpenis och snömonster och kommer springande.
Det sinnet ger kan sinnet ta, säger vi ofta i terapin. Och tänk om vi vuxna kunde svänga från gråt till skratt till gråt till skratt...Allt för lite skojsamheter och våfflor!