Kepa.

I dag skulle jag egentligen vara ledig. Men så kom jag på att lönen borde sättas in på kontot så jag och lilleman gav oss av in till City för att göra bankärenden och våren till ära köpa honom en kepa. Jag satte in mina pengar och sedan var det dags för HM.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Jag är törstig..."
"Okay. Vi köper en festis då."
"Ska jag säga en sak till?"
"Mmm"
"Jag är hungrig!"
"Jaha, hm. Vi kanske ska luncha på stan i dag då?"
"Ja! Pannkakor,pannkakor,pannkakor..." Han hoppar iväg före mig på gågatan. Jag tänker febrilt. Pannkakor, var? Herregud, vem serverar vanliga pannkakor till lunch? McDonalds har väl bara det till frukost....Vad gör jag nu, han har uppenbarligen tänkt sig pannkakor endast och allena. Så går då ett liljeholmens upp:Hemköp! Vi glider in där och letar och letar. Jo, fyra stycken inplastade pannkakor,ekologiska och allt , för ca femton kronor. Det var ju som hittat. Lilleman skuttar med pannkakorna i handen till kassan och jag hugger en ekologisk jordgubbsylt i farten.
Efter detta ger vi oss av till kepsdjungeln och han hittar en fruktansvärd med döskallar och gud vet vad.Ser så sliten ut att den inte kan hålla en vecka ens. Vilket mode. Och efter lite lirkande enas vi om att han kan få en armekeps i grönt. Inte helt okay tycker jag, men bättre än den andra.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Samuel vill också ha en."
"Ja, det är klart, men du den väljer jag!"
"Nehej! Den här vill han ha!"
Han pekar på en annan militär kepa. Jag tar ett djupt andetag och nickar i bifall.Man ska bejaka att de är vänliga och generösa mot varandra!
Han skuttar före med de båda fynden och stannar sedan och vänder sig om.
"Jag vill ha mer kläder för jag växer vet du!"
Han har helt rätt. Mycket har växts ur sedan jul och en huvtröja följer med.
Glad i hågen tar han på huvtröjan och kepan vid kassan och struttar raskt före. Nu ska vi till mitt jobb och värma hans pannkakor och jag ska köpa något på vägen.
Vi lallar fram där i solen och han speglar sig i skyltfönstret och jag ser att han är nöjd med sina fynd. Så plötsligt hör jag honom en bit bakom mig:
"Så, nu ser ingen mina molluskler..." Jag vänder mig om och ser att han dragit upp huvan över sitt lilla guldfärgade huvud och tryckt ner kepan över huvan och kikar fram i springan som är kvar. Mitt hjärta smälter. Han har mollusker och jag hade ingen aning om att han skämdes så...
Jag sätter mig på huk framför honom.
"Är det inte varmt?"
"NEJ!"
"Blir det inte svettigt?"
"Jag tar inte av det!"
"Vet du att alla barn, nästan, har mollusker någon gång och det är inget konstigt. Alla är prickiga någon gång i livet. Grannpojken är ju prickig än efter sina vattenkoppar...Pappa blir prickig då han rakar sig och prickar är ju bara små prickar...."
"Nä!"
Vi går vidare och genar över domkyrkans grusgång. Och då ser jag att han drar av huvan och öppnar jackan lite.
"Prickar är prickar"mummlar han "Men svett gör att det känns jobbigt också..."Jag känner mig lite lättad i hjärteroten.
Sedan äter han sina pannkakor och dricker sin festis och det blir en skön mamma-hannes förmiddag.
Även om det, som alltid med honom, blev mer än en keps. Men jag har inte en aning om när det var jag trillade dit igen?!