Tiden går...

Ja, tiden går och går. Vi har rest i Kroatien, tagit sommarlov och gått igenom en period av förkylning och Samuel hade krupp. Men nu lägrar sig åter lugnet.
Ja, jag jobbar så klart en del och det känns skönt, även om jag under mina lediga och mycket höggravida dagar sover middag. Bebisen är redan mycket djupt fixerad vilket har lett till att långpromenader nu är helt uteslutet. (Känns som en kokosnöt slår mot bäckenet och hotar komma ut då, vilket jag vet att endast kvinnor kan förstå vidden av...)
Nåja. Våra älskade pojkar har vant sig vida att ha en "tjockismamma" som Hannes säger då han kramar mig och bebisen samtidigt i en enda stor och go omfamning. Samuel är lite mer reserverad. "Jag önskar jag fick mer plats i din säng mamma" Jo, det vet jag att han skulle vilja. Helst under skinnet på mig;-) Men häromdagen när mamma var sur och tvär och bara ville sova så blängde Samuel på mig och frågade med bestämdaste allvar om man ändå inte kunde bestämma sig för ett barnhem? Jag frågade om han skulle ha önskat det då Hannes kom? Då tittade han på mig med klokskapsögonen och sa "Men Gud mamma, honom känner jag ju!" Ja, det finns en poäng där. Mamma KAN bara inte förklara hur det kommer att bli, det måste upplevas! Till och med jag är spänd och förväntansfull fast det är tredje gången och nu borde vara "rutin".
Idag när jag kom hem från jobbet mötte maken mig med ett varmt leende och förkunnade att han lånat en vedklyv som han kunde ställa upp på en bra arnetshöjd åt mig?!? Jag besvarade hans leende med ett aningen lite mer ansträngt leende och svarade att jag skulle göra köttfärssås. NU! Hoppas nu han bara glömmer sina ideer.
Men män kan nog inte förstå hur det är att vara i nionde månaden? Min far sa häromsistens "Ja, kvinnor de är som starkast i nionde månaden. De kan klara vad som helst!" Vad vet han? Vill vi kvinnor det? Nej, vi vill lägga upp de svullna fötterna, vila våra värkande ryggar och glömma detta med foglossning och ömmande bröst. Men vad är väl en bal på slottet?

Barnmorskan

Idag har Samuel varit trött och hängig. Han fick vara hemma med pappa Christian på förmiddagen och följa med mig från lunch. Jag skulle till barnmorskan efter jobbet. Vi tog blodtryck, lyssnade på hjärtljuden (mycket spännande tyckte storebror) och tog blodprov. Jag hade faktiskt bara gått upp nio kilo.Hurra!
Och plötsligt när jag och barnmorskan talar om de andra graviditeterna och dess olikhet med denna så ser jag att Samuel har fastnat med huvudet mellan ryggstödet och sitsen på stolen han sitter i. Med rumpan i vädret...
"Jag sitter fast..."piper han. Då säger barnmorkan:
"Ja, nu tycker jag vi tar dopplern och lyssnar när Samuel fiser! Det kommer nog att höras i rummet det!"
Samuel kommer loss illa kvickt och vet inte hur han ska bete sig, men ögonen glittrar av okynne.
När vi går till bilen så säger han:
"Vad rooooligt det är hos barnmorskan!"
Jo, det är det, när han är med!

Kepa.

I dag skulle jag egentligen vara ledig. Men så kom jag på att lönen borde sättas in på kontot så jag och lilleman gav oss av in till City för att göra bankärenden och våren till ära köpa honom en kepa. Jag satte in mina pengar och sedan var det dags för HM.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Jag är törstig..."
"Okay. Vi köper en festis då."
"Ska jag säga en sak till?"
"Mmm"
"Jag är hungrig!"
"Jaha, hm. Vi kanske ska luncha på stan i dag då?"
"Ja! Pannkakor,pannkakor,pannkakor..." Han hoppar iväg före mig på gågatan. Jag tänker febrilt. Pannkakor, var? Herregud, vem serverar vanliga pannkakor till lunch? McDonalds har väl bara det till frukost....Vad gör jag nu, han har uppenbarligen tänkt sig pannkakor endast och allena. Så går då ett liljeholmens upp:Hemköp! Vi glider in där och letar och letar. Jo, fyra stycken inplastade pannkakor,ekologiska och allt , för ca femton kronor. Det var ju som hittat. Lilleman skuttar med pannkakorna i handen till kassan och jag hugger en ekologisk jordgubbsylt i farten.
Efter detta ger vi oss av till kepsdjungeln och han hittar en fruktansvärd med döskallar och gud vet vad.Ser så sliten ut att den inte kan hålla en vecka ens. Vilket mode. Och efter lite lirkande enas vi om att han kan få en armekeps i grönt. Inte helt okay tycker jag, men bättre än den andra.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Samuel vill också ha en."
"Ja, det är klart, men du den väljer jag!"
"Nehej! Den här vill han ha!"
Han pekar på en annan militär kepa. Jag tar ett djupt andetag och nickar i bifall.Man ska bejaka att de är vänliga och generösa mot varandra!
Han skuttar före med de båda fynden och stannar sedan och vänder sig om.
"Jag vill ha mer kläder för jag växer vet du!"
Han har helt rätt. Mycket har växts ur sedan jul och en huvtröja följer med.
Glad i hågen tar han på huvtröjan och kepan vid kassan och struttar raskt före. Nu ska vi till mitt jobb och värma hans pannkakor och jag ska köpa något på vägen.
Vi lallar fram där i solen och han speglar sig i skyltfönstret och jag ser att han är nöjd med sina fynd. Så plötsligt hör jag honom en bit bakom mig:
"Så, nu ser ingen mina molluskler..." Jag vänder mig om och ser att han dragit upp huvan över sitt lilla guldfärgade huvud och tryckt ner kepan över huvan och kikar fram i springan som är kvar. Mitt hjärta smälter. Han har mollusker och jag hade ingen aning om att han skämdes så...
Jag sätter mig på huk framför honom.
"Är det inte varmt?"
"NEJ!"
"Blir det inte svettigt?"
"Jag tar inte av det!"
"Vet du att alla barn, nästan, har mollusker någon gång och det är inget konstigt. Alla är prickiga någon gång i livet. Grannpojken är ju prickig än efter sina vattenkoppar...Pappa blir prickig då han rakar sig och prickar är ju bara små prickar...."
"Nä!"
Vi går vidare och genar över domkyrkans grusgång. Och då ser jag att han drar av huvan och öppnar jackan lite.
"Prickar är prickar"mummlar han "Men svett gör att det känns jobbigt också..."Jag känner mig lite lättad i hjärteroten.
Sedan äter han sina pannkakor och dricker sin festis och det blir en skön mamma-hannes förmiddag.
Även om det, som alltid med honom, blev mer än en keps. Men jag har inte en aning om när det var jag trillade dit igen?!

Våren.Iiiiiiiii!

Den här helgen har jag jobbat. Kvinnor har lyssnat till mig och arbetat med sig själva i en personlig utveckling. Fantastiskt. Ute har fåglarna kvittrat och solen gassat och....Ja, det har varit en fantastisk helg. Så kommer man hem till sina älskade pojkar som man saknat och bara vill krama. Och så möts man av " Jag tänker inte duscha, fan!" "Jag ska vara ute så länge jag vill!" "Haha, och, som om jag bryr mig..." Man står handfallen. En grupp kvinnor har lyssnat till mig med iver och glädje, men ens söner de har en helt annan sida denna vårdag. Jag fnissar inom mig. Man kan inte vara terapeut eller pedagog till sina barn. Det vet nog alla som jobbar som jag. Nej, här är det bara att kravla upp ärmarna och börja baxa och bråka in dem i rätt form igen. I morgon är det skola hur mycket fåglarna än kvittrar och solen skiner. "Duscha ska ni." " Pjamasen ska på!"" Inte svära det är inte fint!" Pust och stön. Och ska sanningen fram gillar jag familjelivet även när det blir sådana kontraster. För när kvällen kommer får jag ändå de små armarna runt min hals och pussen på munnen är full av kärlek till sin mamma. Det är vår i hjärtat det!

Gör vad du är bra på!

Handen på hjärtat, vad är du bra på?
Min äldste son är en fantastisk berättare och inspiratör, min yngste son är fantastisk på att lyssa och verkligen höra och lite konstnärlig, min man är så otroligt strukturerad och bra på att leda och se saker övergripande och och jag är bra på att se bakom ytan. (Terapeut ut i fingerspetsarna) Och min bestämda uppfattning är att alla är bra på något! Precis som att vi är dåliga på vissa saker. Men varför är det då lättare att erkänna sina brister? Jag har ofta beklagat mig över bokföringen. Fy för den lede vad jag är kass på det här med räkenskaper och att hålla ordning på papper. Ja, jag är lika kass på det som jag tycker det är tråkigt! Men varför håller jag fast vid detta när jag onekligen är bra på så mycket annat? På tio bra saker går det en dålig. Vill jag vara bra på allt? Kan jag vara bra på allt? Nej. Det kan ingen. För då skulle vi vara små keruber på moln, eller hur?! Så nu hör det till saken att min älskade syster är jäkligt bra på papper och räkenskaper. Och det svider i storasyster ådran att inte överglänsa henne där:-) Nej, faktiskt så vill jag inte vara bra på det som tar mig så emot. Men jag beundrar henne för hennes tålamod! Och nu, nu kommer det bästa, nu sköter hon bokföringen åt mig! Hon gör det hon är bra på och jag gör det jag är bra på. Är inte det en värld i symbios?
Eller som min äldste sa för några år sedan:
" Mamma varför finns det tjuvar?"
" Jag vet inte gubben, det bara är så..."
" Mamma varför finns det poliser och brandmän?"
" Ja, för att hålla ordning och hjälpa."
" Mamma, utan tjuvarna vore inte poliserna och brandmännen till nå´n vidare nytta de heller..."

Bebisen växer

Jo, nu växer den lille i magen och det sprattlar "hejvillt där inne", som om den hade vårkänslor precis som sin mamma.
Jag satt ute i dag och drack kaffe. Storabröderna studsade på studsmattan och maken polerade båten hej villt. Och då kom jag på mig själv med att "polera" magen. Bebisen sparkade och jag smekte sparken, bebisen sparkade igen och jag smekte igen... Wax on,wax of,wax on,wax of.Och fåglarna kvittrade och kaninen gassade i solen och katten tvättade sig och ja...Det var som ett meditativt paradis. Eller är det bara jag som är i graviditetens kokong av lugn och sävlighet? Ja, det förtäljer inte den här historien. Men soligt varmt det var det!

En vanlig dag.

Magen växer och det sparkar där inne. Det har varit några hektiska månader med mycket arbete för både gubben och mig. Och det är ju då man måste arbeta ännu hådare för att finna och upprätthålla den där sköra balansen mellan arbete, barnen och aktiviteter. Och med facit i hand så lyckades vi. Igen! Men inte utan möda och pusslande. Men nu blir det lite lugnare tider. Ett tag...
Den här veckan har jag äran att ha påsklov med mina söner. Vi har busväder här, med snö. Det passar ju två busfrön. De rullade snön och formade den till en snögubbe...snötroll...snömonster...Oj, vad kreativa tänker jag där jag pysslar på förstukvisten med några påskliljor i en kruka. Så hör jag ett illvrål. Lilleman kommer gråtande. Jag söker med blicken efter storebror. Har han varit hårdhänt mot honom? Nejdå, men han har i kreativitetens iver satt en snöpenis på snömonstret. Ja, ja, tänker en gravid mamma, var det inte värre så! Men lilleman är mycket förnärmad. Jag säger att storebror med största sannolikhet inte ville förstöra snömonstret utan helt enkelt gjort en kopia av sig själv. Allt för att lätta upp stämningen. Jo, det får lilleman att skrattande ge sig in i leken igen. Tills han säger just detta till storebror som gapande av harm slänger sig över honom för att mula hans ansikte i snön. Jag bryter konflikten genom att ropa att det är våffeldags och de glömmer både snöpenis och snömonster och kommer springande.
Det sinnet ger kan sinnet ta, säger vi ofta i terapin. Och tänk om vi vuxna kunde svänga från gråt till skratt till gråt till skratt...Allt för lite skojsamheter och våfflor!