7/8 Triss i prinsar!

Jo, det var tufft. Förvärkar i tre veckor. Öppen några cm i två veckor. Nätter som jag vankade av och an och inte visste om det var på riktigt eller inte. Duscha varmt, sa de på förlossningen, för är det bara förvärkar så försvinner dom efter duschen och då vet du! Men inga värkar försvan någonsin under dessa tre veckor... Så gick jag tio dagar över tiden också. Och natten till den 7/8 hade jag varit vaken i nästan två dygn av dessa förvärkar. Ringde förlossningen och sa att jag var helt slut. Och nu tyckte de att vi kunde komma in fram mot 06.00. Äntligen! Men runt fem avtog varenda värk. Jag blev så besviken. Falsklarm igen?! Jag ringde och sa att vi inte skulle komma in trotts allt. Men barnmorskan sa att det inte var säkert för ibland tar kroppen en paus för att ladda och hon rådde mig mycket strängt att lägga mig att vila ordentligt! Jag lade mig och somnade nog en 06.20 så där... Prick 07.00 slår jag upp mina blå och kan inte andas ens så ONT gör den värk som väcker mig. Jag buttar på mannen och förkunnar att NU ÄR DET DAGS!!!! Han ringer efter mormor och jag ringer förlossningen och den här gången frågar jag inte om vi får komma, jag domderar att jag ska komma in och föda NU! Jo, vi är mer än välkommna, vi är faktiskt väntade!
Bilfärden var en resa till helvetet och tillbaka och jag tjatar heeeela färden om hur Christian ska svänga och gasa för det är inte kul att parera svängar mitt i en värk. Han är diplomatisk och gör precis som jag vill:-)
Väl inne får jag byta om och de sätter CTG för att mäta värkaktiviteten. Jag hatar CTG´n. Man kan inte röra sig och underlätta värkarna när man ska ligga på en brits. Och kurvan visar så tydligt vad ont man har och hur tätt det onda kommer. Jag blir glad när jag blir kissnödig, för då måste de koppla loss mig... (Eller sanningen är att jag hittade på att jagvar kissnödig, men blev kissnödig på toan i alla fall.)Christian larmar och jag är snart på toan. Efter kissen kommer en värk som får mig att gå ner på alla fyra. Fy för den lede, så här ont gjorde det inte med de andra två. Vad händer? Jag baxar mig in på rummet och ber Christian larma igen för jag ska ha lustgas NU! Och det får jag. Och jag håller lustgasen krampaktigt i väntan på nästa våg. Och den kommer och då visar det sig att det är en krystvärk som kommer. Redan? Jag vet inte hur öppen jag är för de har inte hunnit undersöka mig ännu. En ny barnmorska kommer, för den vi fick först förlöser ett annat par nu. Lotta heter hon som kommer. Jätte gullig! Hon kollar och talar om att det är dags att krysta nu, jag är öppen! Fyra eller fem krystvärkar senare ligger en liten prins på min mage och han är helt perfekt. Vi gråter lite och skrattar och jag fattar inte att det är över? Vi kom ju för en dryg timme sedan?! Har varit på rummet ganska exakt en timme... Det var den mest smärtsamma av mina förlossningar, men samtidigt den lindrigaste. Jag han ju knappt reagera förrän det var över. Och nu är jag och pappa och de två stolta storebröderna saliga och lite förälskade i denna lilla. Och med facit i handen var det värt tre veckors förvärkar!

Födelsedag!

Tänk va, här har man längtat och väntat på denna bebis. Men i dag, den 4/8, är jag bara glad att den inte verkar vilja komma. Jag fyller år och jag vill att bebisen ska få en helt egen dag! Vi får väl se hur det går. Mina barn har ritat vackra teckningar och pussat och kramat mig, dagen till ära. Vad mer kan en mamma önska sig? Fantasiskt egentligen hur sentimental man blir med åren ( ja,33 år gammal faktiskt!) och hur mycket det betyder med en pus och en kram och ett "Grattis, du är världens bästa mamma!" Snyft!

Varmt!

Nu börjar det bli lite långtråkigt faktiskt. Tråkigt att vänta på bebisen. Tråkigt att inte bikinin passar längre så man kan bada. Tråkigt att fötterna är så svullna. Tråkigt att redan ha röjt i varje garderob och skåp så inget direkt finns kvar att göra. Tråkigt att alla bara frågar och frågar om det har blivit bebis- de vet att vi ringer!! Suck! Igår när jag duschade efter att ha nattat pojkarna så kommer Samuel ner och öppnar badrumsdörren. "Mamma, kom upp, Hannes har stooora problem. Jag vet inte vad jag ska göra med han." Jag hör hur lilleman störttjuter i sin säng. Han vill inte att mamma och pappa ska dö! Jag förklarar att jag tror på reinkarnation och på att vi lever vidare i någon form för att sedan födas igen. Då gråter han ännu värre och jag frågar honom vad som är så hemsk med den tanken...Då säger han " Jag vill då inte ligga så läääääänge i din mage igen som den här bebisen har gjort!! Det är ju hemskt ju!" Hm, vad svarar man på det? Jag kramade honom och sa att det säkert inte är så farligt för den. Då tittar han på mig och så kommer en ny flodvåg av tårar " Men när den kommer blir ju du gammal ju!" Hm?! Jag frågade hur gammal han tror att han kommer att bli då bebisen anländer." Sex. Jag är ju sex ju!" Svarar han. Jag frågar om han fyller femton när bebisen kommer? Han blänger lite innan han svarar " Det fattar du väl att man inte kan om man är sex. Man måste bli sju först!" Precis svarar jag, mamma kommer inte heller att bli mer än ett år äldre. Han är tyst en liten stund och funderar... " Men du är ju redan så gammal!" Ja, lite drygt trettio är jag ju :-) Jag bedyrar att så seg och gummilik som jag är kommer jag säkert att bli supergammal! Han lyser upp. " Som farmor och mormor va?" Ja, det får vi hoppas! Ja, nu har vi det allt för tråkigt. Men barnen har så lätta att vandra in och ut ur sinnesstämningar. Vad skönt för dem! Hannes lägger sig på magen i sin säng och drar upp den lilla pyjamaströjan och konstaterar att nu har han gråtit klart, nu kan jag få klia han på ryggen! Vilket privilegium! Jag mår ganska gott jag också där jag ligger och kliar honom. Vi har det mysigt! Bebis får vänta!

BF

Bf= Beräknat förlossningsdatum! Idag!! Wiiii! Men än har inte så mycket hänt. Förutom att jag varit till barnmorskan som konstaterade att jag var öppen några cm redan och mjuk och redo för förlossning:-) Känns skönt.
Men jag klagade lite över mina förverkar och att jag INTE ville gå över. Jag vill VERKLIGEN INTE gå över! Men då sa min urgulliga barnmorska så här " Jag tycker det verkar varmt att gå nyförlöst nu. Avslag, läckande bröst, svetten lackar och kanske stygn på ett mycket varmt och kanske svettigt ställe, en bebis som får värmeutslag... Jag vet inte jag, Lovisa, men ska vi inte beställa bebisen till den första dagen med svalkande, fräscht regn?" Och plötsligt kändes det inte alls så jobbigt att gå över lite. Nej, riktigt okay faktiskt. Hon log lite och sa vidare " Bebisen har ju faktiskt airkondition i sin etta med kokvrå nu!" Okay, jag KAN gå över. Det gör inget! Var sak har sin tid. Och min tid är nu att invänta lite svalare dagar. Vad väntar ni på?

Väntans tider.

Två långa veckor har gått och jag har dragits med förvärkar utan dess like. Natten till den 17/7 ringde vi förlossningen runt tolvslaget så där. "Ja och jo, sa min man, det är nog fyra eller fem minuter emellan värkarna nu...Ja, son nr två kom väldigt snabbt...Ska hon duscha? Ska vi återkomma?? " Jag trodde inte det var sant! Kan man psykologist stänga av ett värkarbete så gjorde jag det där. För jag tänker INTE få en bebis i bilen, eller hemma i duschen för den delen. Jag tog två alvedon och lade mig. Efter timmar slutade värkarna, närmre bestämt fram mot kvart över fem på morgonen. Sedan har det kommit och gått. Om tre dagar är vi framme vid det magiska förlossningsdatumet. Och med vår tur går vi väl över tre veckor också?? Men det är ju så att bebisar kommer när de är klara! Under tiden badar vi och njuter av god mat. Mannen gör sig av med sin frustration över denna väntan genom att inreda klädkammaren med hyllor och stänger, sätta upp ett växthus, bygga balkong och måla om huset;-) Jag är mer än nöjd! Och när bebis kommer, ja då blir det väl för oss en enda vila. Eller?

Vuxna barn!

Jag kan också bli arg. På vuxna just nu. Tänk vad det ska vara svårt. Barn hamnar i konflikter. Måste man ta parti för det? Kan man inte bara vara vuxen och hjälpa dem reda upp det? Det anser jag i alla fall. Jag kontaktar de vuxna till de inblandade barnen och båda mammorna tar emot det positivt, tror jag. Den ena mamman kanske lite mer återhållen än den andra som kom med egna konstruktiva förslag. Visst vi vuxna har olika regler för våra barn. Men är det inte då väldigt viktigt att diskutera så inte en massa missförstånd uppstår? Jo,tycker båda mammorna. Sedan får jag höra en annan verson från en av mammorna. " Ja, hon tycker hennes son får ta allt!!" Jag har ju inte sagt ett ord om att någon egentligen ska utses till syndabock. Bara att om något barn fryser ett annat barn ute så är det lätt att som förälder hjälpa till att styra upp det. Men en mamma tog det tydligen väldigt personligt. Ja, ja, tänker jag. Hon är säkert väldigt osäker. Jag ska ialla fall vara trevlig och visa att jag inte klandrar henne eller hennes son. Och jag är trevlig och ja, som vanligt. Hoppas med detta att hon ska förstå att "no hard feelings" här inte! Men sedan kommer det fram mer och mer att hon nu fryser ut barnet i fråga också. " Du kan gå hem nu, men ditt syskon får vara kvar här och leka om det vill..." Fy, säger jag bara. Väx upp! Du borde veta bättre! Frys inte ut du också. Jag vet att du är osäker men jag kan inte acceptera detta mer.Och jag kan förutspå att du med detta har börjat frysa ut dig själv ur granngemenskapen eftersom ingen mamma kommer att lita på dig om det är så här ditt rätta jag är! Jag har hört att de funderar, men jag har inte haft belägg. Nu har jag det och ser jag det själv kommer jag att ta det barnet under mina vingar för alla vuxna bör visa respekt och ta hand om alla barn!

Tiden går...

Ja, tiden går och går. Vi har rest i Kroatien, tagit sommarlov och gått igenom en period av förkylning och Samuel hade krupp. Men nu lägrar sig åter lugnet.
Ja, jag jobbar så klart en del och det känns skönt, även om jag under mina lediga och mycket höggravida dagar sover middag. Bebisen är redan mycket djupt fixerad vilket har lett till att långpromenader nu är helt uteslutet. (Känns som en kokosnöt slår mot bäckenet och hotar komma ut då, vilket jag vet att endast kvinnor kan förstå vidden av...)
Nåja. Våra älskade pojkar har vant sig vida att ha en "tjockismamma" som Hannes säger då han kramar mig och bebisen samtidigt i en enda stor och go omfamning. Samuel är lite mer reserverad. "Jag önskar jag fick mer plats i din säng mamma" Jo, det vet jag att han skulle vilja. Helst under skinnet på mig;-) Men häromdagen när mamma var sur och tvär och bara ville sova så blängde Samuel på mig och frågade med bestämdaste allvar om man ändå inte kunde bestämma sig för ett barnhem? Jag frågade om han skulle ha önskat det då Hannes kom? Då tittade han på mig med klokskapsögonen och sa "Men Gud mamma, honom känner jag ju!" Ja, det finns en poäng där. Mamma KAN bara inte förklara hur det kommer att bli, det måste upplevas! Till och med jag är spänd och förväntansfull fast det är tredje gången och nu borde vara "rutin".
Idag när jag kom hem från jobbet mötte maken mig med ett varmt leende och förkunnade att han lånat en vedklyv som han kunde ställa upp på en bra arnetshöjd åt mig?!? Jag besvarade hans leende med ett aningen lite mer ansträngt leende och svarade att jag skulle göra köttfärssås. NU! Hoppas nu han bara glömmer sina ideer.
Men män kan nog inte förstå hur det är att vara i nionde månaden? Min far sa häromsistens "Ja, kvinnor de är som starkast i nionde månaden. De kan klara vad som helst!" Vad vet han? Vill vi kvinnor det? Nej, vi vill lägga upp de svullna fötterna, vila våra värkande ryggar och glömma detta med foglossning och ömmande bröst. Men vad är väl en bal på slottet?