Busiga ungar!

Tråkig november livas idag upp vid kvällsmaten. Vi äter banala ostmackor och allt är så där vanligt yllekoftsgrått. Så slinker det ur mig vuxna mamman "Sluta leka hej och hopp, ät nu genast maten opp" Pojkarna tittar med glitter i ögonen på mig. "Mamma rimmar!" "Igen!" "Igen!" Jag känner hur barnet i mig lever upp. "Tvättat hår och tvättat snopp, nu ska maten ätas opp" De små liven vrider sig av fnitter. Så säger största pojken "Mamma ät nu upp din mat och lägg sedan av en rap!" Lillebror håller på att dö av fnitter och biter till med "Samuel ät en bit, av din goa skit!" Ja, sedan är karusellen i full gång. Vad härligt det är att släppa loss sin kreativitet! Men med en sex åring och en åttaåring blir det ju lite kiss och bajs och snopp förståss. Men ärligt, det är ju kul! Varför hymla. Och detta med underlivshumor, ja underliv är ju en del av livet! Eller som en gammal vän till mig alltid sa förr när hon avslutade ett telefonsamtal: Ha ett bart underliv! (läs Ha ett underbart liv!)

Regn, regn, regn!

Tråkigt väder och mörkt. Nu pirrar det i magen när jag tänker på att plocka fram adventspyntet och allt ljust och glittrigt. Kaffe och pepparkakor... Ja, man ska leva här och nu men november ger mig inte knottror av väbehag precis. Mörkt och trist! Nej, just det. Tvärtomleken! Det är så mörkt och roligt! Eh...Roligt? Ja, faktiskt. Det är roligt att planera advent och det är roligt att mysa med levande ljus på kvällen. Det blir bara tråkigt om man gör det till det. Så, november bjuder oss alla till ännu en prövning. Tack november!

TVÄRT OM!

Vår lilla son är redan tre månader och har nu börjat att greppa saker och stoppa i munnen. Jag tycker det är lite tidigt jag. Han kan väl stanna i bebis-stadiet ett tag?! Och mina andra två har blivit sååå stora nu. Hannes har tappat en tand och gluggen fyllde genast en funktion för honom, nämligen som sugrörshållare. Så nu ska det vara sugrör morgon som kväll! Samuel har scouter, innebandy och kör. Han vill vara mer social nu och det svider i hjärteroten att han snart kommer att flytta hemifrån. Ahhh! Jaja, tio år måste det väl vara kvar, kanske du tänker. Men de kommer att svischa förbi i en grisblink de, jag lovar! Häromdagen var jag trött. Barna har varit sjuka och ont om sömn har det varit gott om. Ja, jag var skit sur faktiskt. Och jag bestämde mig redan innan jag steg upp att barna inte skulle få ut för mitt dåliga humör. Jag höll på att bita av mig tungan många gånger och tallrikarna räddades från att slängas i golvet vid ett kritiskt ögonblick. Men jag klarade det och gissa om det var skönt att krypa till sängs redan halv nio den kvällen och bara sooova?! Sova med ett gott samvete, jag hade skärpt mig! Jag vet att detta kan vara svårt. Men jag har kommit på ett knep som hjälper mig ialla fall. Jag gör tvärtomleken. Den förutsätter att man börjar bli medveten om sina tankar och tar ansvar för dem. När man är låg tenderar den inre negativa rösten att ta över mer och mer. Ju lägre man känner sig desto starkare blir denna. Ja, den står i direkt proportion till hur låg jag är! Den finns där för att egot skapat den som ett skydd. Ett skydd för att vi inte ska se sanningen som kan göra så fruktansvärt ont! Men hur ont sanningen än gör så ger den ialla fall inte dåligt samvete. Saningen hjälper oss att sluta projicera. Och nästan alltid är den inre kritiska rösten ett projicerande som man med tvärtomleken kan sätta under sanningens ljus. Så när jag tänker surt att "Jag orkar inte mer, barna tar livet av mig!" så vänder jag det genast till tvärt om " Jag orkar annars tar jag livet av barana!" Vilket verkligen är mer sant!( Du vet inte hur sur jag kan vara) Eller när jag tänker " Måste dom alltid stöka ner och förutsätta att jag ska städa och städa och städa?" så vänder jag det genast till "Måste jag alltid kräva att de ska städa så att de tillfredställer mina behov om och om igen?" Det händer ju miljarders bilijoner saker runt om på vår jord just nu. Och jag kan omöjligt vara medveten om allt. Så vad VILL jag vara medveten om? Det jag fokuserar på blir ju min verklighet. Vill jag se allt negativt för att jag har en dålig dag så kommer ju dagen endast att bli värre och värre. Varje tanke har två sidor, precis som ett mynt. Jag vänder alltså på myntet och slutar där och då att vara ett offer. Jag blir inifrånstyrd istället för utifrån styrd. Handen på hjärtat: Jag mår inte dåligt för att barna slänger skorna framför dörren! Så nästa gång du är låg, lek tvärtomleken. Nu ska jag baka ut matbrödet!

Dikotomiskt tänkande, nej tack!

Jag hade ett prat med en bekant. Hon berättade om en bekant till henne. Ja, ni vet hur det är. Denna hade i sin tur berättat för henne att den hade gjort så och den hade det så. Oj och urs vad illa. Tänk vad många människor strävar hårt i livet. Strävar efter att kategorisera och sortera in saker i olika fack. Det är bra och det är dåligt. Så gör man och så gör man inte och nåde den som bryter detta. Det är gott och det är ont. Den är go och den är knepig. Dom är poppis och dom är mesar. Att dom bara orkar. Vad liten värden blir när personer, situationer, platser och saker hela tiden måste granskas och få en etikett. Och vad rädda dessa människor ska vara för att andra ska sätta dem i fel fack med fel etikett?? Ojoj, då kan världen gå under. Livet är inte svart och vitt. Sluta upp med detta dikotomiska tänkandet för en stund. Lyft blicken och ta ett djupt andetag. Livet är fantastiskt. Ibland är barna lugna och ibland är de vilda. Ibland är de mammaiga och ibland pappiga. Ibland är de skojiga också. Ibland är det regn och ibland är det sol. Kan vi inte bara älska livet precis som det är? Utan att försöka göra om det hela tiden. Regnar det så regnar det även om vi tänkt gå till skogen. Är mannen sur så är han sur, men det går över. Varför försöka springa ifrån något istället för att springa till det man uppskattar?Ibland är grannen si och ibland är grannen så. Vi är människor och vi råkar vara mångfacetterade. Både onda och goda, dumma och smarta. Men släpper vi det dikotomiska tänkandet så är det lättare att älska. Älska livet precis som det är.

Njuter

Ja, och jo, jag vet att jag det blivit gelst med inlägg här nu. Men jag njuter. En trebarnsmamma är född och man måste njuta av det tillståndet lite. Samuel vår förstfödde är lugn och harmonisk i sin "storestorebror" roll (som han kallar det) och Hannes är stolt,sex år och med glugg i överkäken. De har redan hittat sina roller. Samuel är storestorebror och Hannes är storebror. Någon ordning får det väl vara?! Men Hannes påpekar att om man räknar in katten och hunden så är han storestorestorebror. Men då påpekar Samuel bestämt att Saga, vår hund, är STORASYSTER till Hannes, ett år äldre än honom som hon är, så han bli ändå bara storestorebror. Okay, längre hänger jag inte med. Jag vet i alla fall att jag är TREBARNSMOR och trettiotre år. De magiska treornas år. Livet är faktisk värt att njutas och det har vi verkligen gjort i tre månader nu, hela familjen!

Fantastiska människor

När man är nere och uttröttad krymper världen. Man orkar inte gå ut, orkar inte träffa folk. Fast det är just sådant man då kan behöva. Vad många det är som börjar gå i ide nu när hösten kommer. Jag får mail från gamla och nya klienter och hösten är den tid då många känner sig nere. Jag var in på jobbet igår med Ian och Samuel. Min gamla praktikant kom som räddaren i nöden och klippte Samuel inför dagens skolfotografering. Och så bjöd hon på fika och öste presenter över vår lilla bebis också! Vår nya praktikant var också där och några sköna terapeuter. Och vi fikade och Samuel friserades och vi samtalade och ja, där sken solen! Vilken oas HelhetsCentrat är!Jag önskar att alla hade en sådan träffpunkt som min arbetsplats är. Men kanske måste man vara Fria Människor för att ha det? På min arbetsplats är alla egna företagare som gått ihop under ett tak. Och alla har enorm livserfarenhet och stor ödmjkhet. Och igår insåg jag vad bra vi har det där på centrat. Kanske för att jag går hemma nu och ser allt lite utifrån?? Ni är alla fantastiska människor. Ta fram den sidan i dig och du piggnar till!

Smekmånaden är över

Ja, nu har vi lärt känna varandra lite alla fem. Vi har njutit och anpassat oss efter en ny typ av vardag med lite nya rutiner. Ammat och bytt blöja. Se två pojkar bli storabröder och en ny mamma och pappa bli till. Nu kommer den riktiga vardagen och vi riktar oss åter utåt. Scouter och miniorer med kör, innebandy och kompisar. Lilleman har bara att hänga med sina två äldre bröder och han är tillfreds- för det mesta! Nu ska det bli spännande att se hur hösten blir, eller vad vi gör den till...