BF

Bf= Beräknat förlossningsdatum! Idag!! Wiiii! Men än har inte så mycket hänt. Förutom att jag varit till barnmorskan som konstaterade att jag var öppen några cm redan och mjuk och redo för förlossning:-) Känns skönt.
Men jag klagade lite över mina förverkar och att jag INTE ville gå över. Jag vill VERKLIGEN INTE gå över! Men då sa min urgulliga barnmorska så här " Jag tycker det verkar varmt att gå nyförlöst nu. Avslag, läckande bröst, svetten lackar och kanske stygn på ett mycket varmt och kanske svettigt ställe, en bebis som får värmeutslag... Jag vet inte jag, Lovisa, men ska vi inte beställa bebisen till den första dagen med svalkande, fräscht regn?" Och plötsligt kändes det inte alls så jobbigt att gå över lite. Nej, riktigt okay faktiskt. Hon log lite och sa vidare " Bebisen har ju faktiskt airkondition i sin etta med kokvrå nu!" Okay, jag KAN gå över. Det gör inget! Var sak har sin tid. Och min tid är nu att invänta lite svalare dagar. Vad väntar ni på?

Väntans tider.

Två långa veckor har gått och jag har dragits med förvärkar utan dess like. Natten till den 17/7 ringde vi förlossningen runt tolvslaget så där. "Ja och jo, sa min man, det är nog fyra eller fem minuter emellan värkarna nu...Ja, son nr två kom väldigt snabbt...Ska hon duscha? Ska vi återkomma?? " Jag trodde inte det var sant! Kan man psykologist stänga av ett värkarbete så gjorde jag det där. För jag tänker INTE få en bebis i bilen, eller hemma i duschen för den delen. Jag tog två alvedon och lade mig. Efter timmar slutade värkarna, närmre bestämt fram mot kvart över fem på morgonen. Sedan har det kommit och gått. Om tre dagar är vi framme vid det magiska förlossningsdatumet. Och med vår tur går vi väl över tre veckor också?? Men det är ju så att bebisar kommer när de är klara! Under tiden badar vi och njuter av god mat. Mannen gör sig av med sin frustration över denna väntan genom att inreda klädkammaren med hyllor och stänger, sätta upp ett växthus, bygga balkong och måla om huset;-) Jag är mer än nöjd! Och när bebis kommer, ja då blir det väl för oss en enda vila. Eller?

Vuxna barn!

Jag kan också bli arg. På vuxna just nu. Tänk vad det ska vara svårt. Barn hamnar i konflikter. Måste man ta parti för det? Kan man inte bara vara vuxen och hjälpa dem reda upp det? Det anser jag i alla fall. Jag kontaktar de vuxna till de inblandade barnen och båda mammorna tar emot det positivt, tror jag. Den ena mamman kanske lite mer återhållen än den andra som kom med egna konstruktiva förslag. Visst vi vuxna har olika regler för våra barn. Men är det inte då väldigt viktigt att diskutera så inte en massa missförstånd uppstår? Jo,tycker båda mammorna. Sedan får jag höra en annan verson från en av mammorna. " Ja, hon tycker hennes son får ta allt!!" Jag har ju inte sagt ett ord om att någon egentligen ska utses till syndabock. Bara att om något barn fryser ett annat barn ute så är det lätt att som förälder hjälpa till att styra upp det. Men en mamma tog det tydligen väldigt personligt. Ja, ja, tänker jag. Hon är säkert väldigt osäker. Jag ska ialla fall vara trevlig och visa att jag inte klandrar henne eller hennes son. Och jag är trevlig och ja, som vanligt. Hoppas med detta att hon ska förstå att "no hard feelings" här inte! Men sedan kommer det fram mer och mer att hon nu fryser ut barnet i fråga också. " Du kan gå hem nu, men ditt syskon får vara kvar här och leka om det vill..." Fy, säger jag bara. Väx upp! Du borde veta bättre! Frys inte ut du också. Jag vet att du är osäker men jag kan inte acceptera detta mer.Och jag kan förutspå att du med detta har börjat frysa ut dig själv ur granngemenskapen eftersom ingen mamma kommer att lita på dig om det är så här ditt rätta jag är! Jag har hört att de funderar, men jag har inte haft belägg. Nu har jag det och ser jag det själv kommer jag att ta det barnet under mina vingar för alla vuxna bör visa respekt och ta hand om alla barn!

Tiden går...

Ja, tiden går och går. Vi har rest i Kroatien, tagit sommarlov och gått igenom en period av förkylning och Samuel hade krupp. Men nu lägrar sig åter lugnet.
Ja, jag jobbar så klart en del och det känns skönt, även om jag under mina lediga och mycket höggravida dagar sover middag. Bebisen är redan mycket djupt fixerad vilket har lett till att långpromenader nu är helt uteslutet. (Känns som en kokosnöt slår mot bäckenet och hotar komma ut då, vilket jag vet att endast kvinnor kan förstå vidden av...)
Nåja. Våra älskade pojkar har vant sig vida att ha en "tjockismamma" som Hannes säger då han kramar mig och bebisen samtidigt i en enda stor och go omfamning. Samuel är lite mer reserverad. "Jag önskar jag fick mer plats i din säng mamma" Jo, det vet jag att han skulle vilja. Helst under skinnet på mig;-) Men häromdagen när mamma var sur och tvär och bara ville sova så blängde Samuel på mig och frågade med bestämdaste allvar om man ändå inte kunde bestämma sig för ett barnhem? Jag frågade om han skulle ha önskat det då Hannes kom? Då tittade han på mig med klokskapsögonen och sa "Men Gud mamma, honom känner jag ju!" Ja, det finns en poäng där. Mamma KAN bara inte förklara hur det kommer att bli, det måste upplevas! Till och med jag är spänd och förväntansfull fast det är tredje gången och nu borde vara "rutin".
Idag när jag kom hem från jobbet mötte maken mig med ett varmt leende och förkunnade att han lånat en vedklyv som han kunde ställa upp på en bra arnetshöjd åt mig?!? Jag besvarade hans leende med ett aningen lite mer ansträngt leende och svarade att jag skulle göra köttfärssås. NU! Hoppas nu han bara glömmer sina ideer.
Men män kan nog inte förstå hur det är att vara i nionde månaden? Min far sa häromsistens "Ja, kvinnor de är som starkast i nionde månaden. De kan klara vad som helst!" Vad vet han? Vill vi kvinnor det? Nej, vi vill lägga upp de svullna fötterna, vila våra värkande ryggar och glömma detta med foglossning och ömmande bröst. Men vad är väl en bal på slottet?

Barnmorskan

Idag har Samuel varit trött och hängig. Han fick vara hemma med pappa Christian på förmiddagen och följa med mig från lunch. Jag skulle till barnmorskan efter jobbet. Vi tog blodtryck, lyssnade på hjärtljuden (mycket spännande tyckte storebror) och tog blodprov. Jag hade faktiskt bara gått upp nio kilo.Hurra!
Och plötsligt när jag och barnmorskan talar om de andra graviditeterna och dess olikhet med denna så ser jag att Samuel har fastnat med huvudet mellan ryggstödet och sitsen på stolen han sitter i. Med rumpan i vädret...
"Jag sitter fast..."piper han. Då säger barnmorkan:
"Ja, nu tycker jag vi tar dopplern och lyssnar när Samuel fiser! Det kommer nog att höras i rummet det!"
Samuel kommer loss illa kvickt och vet inte hur han ska bete sig, men ögonen glittrar av okynne.
När vi går till bilen så säger han:
"Vad rooooligt det är hos barnmorskan!"
Jo, det är det, när han är med!

Kepa.

I dag skulle jag egentligen vara ledig. Men så kom jag på att lönen borde sättas in på kontot så jag och lilleman gav oss av in till City för att göra bankärenden och våren till ära köpa honom en kepa. Jag satte in mina pengar och sedan var det dags för HM.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Jag är törstig..."
"Okay. Vi köper en festis då."
"Ska jag säga en sak till?"
"Mmm"
"Jag är hungrig!"
"Jaha, hm. Vi kanske ska luncha på stan i dag då?"
"Ja! Pannkakor,pannkakor,pannkakor..." Han hoppar iväg före mig på gågatan. Jag tänker febrilt. Pannkakor, var? Herregud, vem serverar vanliga pannkakor till lunch? McDonalds har väl bara det till frukost....Vad gör jag nu, han har uppenbarligen tänkt sig pannkakor endast och allena. Så går då ett liljeholmens upp:Hemköp! Vi glider in där och letar och letar. Jo, fyra stycken inplastade pannkakor,ekologiska och allt , för ca femton kronor. Det var ju som hittat. Lilleman skuttar med pannkakorna i handen till kassan och jag hugger en ekologisk jordgubbsylt i farten.
Efter detta ger vi oss av till kepsdjungeln och han hittar en fruktansvärd med döskallar och gud vet vad.Ser så sliten ut att den inte kan hålla en vecka ens. Vilket mode. Och efter lite lirkande enas vi om att han kan få en armekeps i grönt. Inte helt okay tycker jag, men bättre än den andra.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Samuel vill också ha en."
"Ja, det är klart, men du den väljer jag!"
"Nehej! Den här vill han ha!"
Han pekar på en annan militär kepa. Jag tar ett djupt andetag och nickar i bifall.Man ska bejaka att de är vänliga och generösa mot varandra!
Han skuttar före med de båda fynden och stannar sedan och vänder sig om.
"Jag vill ha mer kläder för jag växer vet du!"
Han har helt rätt. Mycket har växts ur sedan jul och en huvtröja följer med.
Glad i hågen tar han på huvtröjan och kepan vid kassan och struttar raskt före. Nu ska vi till mitt jobb och värma hans pannkakor och jag ska köpa något på vägen.
Vi lallar fram där i solen och han speglar sig i skyltfönstret och jag ser att han är nöjd med sina fynd. Så plötsligt hör jag honom en bit bakom mig:
"Så, nu ser ingen mina molluskler..." Jag vänder mig om och ser att han dragit upp huvan över sitt lilla guldfärgade huvud och tryckt ner kepan över huvan och kikar fram i springan som är kvar. Mitt hjärta smälter. Han har mollusker och jag hade ingen aning om att han skämdes så...
Jag sätter mig på huk framför honom.
"Är det inte varmt?"
"NEJ!"
"Blir det inte svettigt?"
"Jag tar inte av det!"
"Vet du att alla barn, nästan, har mollusker någon gång och det är inget konstigt. Alla är prickiga någon gång i livet. Grannpojken är ju prickig än efter sina vattenkoppar...Pappa blir prickig då han rakar sig och prickar är ju bara små prickar...."
"Nä!"
Vi går vidare och genar över domkyrkans grusgång. Och då ser jag att han drar av huvan och öppnar jackan lite.
"Prickar är prickar"mummlar han "Men svett gör att det känns jobbigt också..."Jag känner mig lite lättad i hjärteroten.
Sedan äter han sina pannkakor och dricker sin festis och det blir en skön mamma-hannes förmiddag.
Även om det, som alltid med honom, blev mer än en keps. Men jag har inte en aning om när det var jag trillade dit igen?!

Våren.Iiiiiiiii!

Den här helgen har jag jobbat. Kvinnor har lyssnat till mig och arbetat med sig själva i en personlig utveckling. Fantastiskt. Ute har fåglarna kvittrat och solen gassat och....Ja, det har varit en fantastisk helg. Så kommer man hem till sina älskade pojkar som man saknat och bara vill krama. Och så möts man av " Jag tänker inte duscha, fan!" "Jag ska vara ute så länge jag vill!" "Haha, och, som om jag bryr mig..." Man står handfallen. En grupp kvinnor har lyssnat till mig med iver och glädje, men ens söner de har en helt annan sida denna vårdag. Jag fnissar inom mig. Man kan inte vara terapeut eller pedagog till sina barn. Det vet nog alla som jobbar som jag. Nej, här är det bara att kravla upp ärmarna och börja baxa och bråka in dem i rätt form igen. I morgon är det skola hur mycket fåglarna än kvittrar och solen skiner. "Duscha ska ni." " Pjamasen ska på!"" Inte svära det är inte fint!" Pust och stön. Och ska sanningen fram gillar jag familjelivet även när det blir sådana kontraster. För när kvällen kommer får jag ändå de små armarna runt min hals och pussen på munnen är full av kärlek till sin mamma. Det är vår i hjärtat det!