Mamma och mäktigt

Nu är det ingen misstanke längre.Han, Ian, säger MAMMA!! WOW! Jag gråter nästan av värmen som väller upp inombords. Och inte nog med det. Han härmar mitt hejhej med eejeej när han dyker upp i gåstolen runt hörnet. Vår lilleman har blivit SÅ stor!! Han fick tag i svabben. Sitter där i gåstolen och dunkar den mot kanten. Sedan klämmer han fast den under armen så en meter sticker ut framför honom och så drar han vidare i gåstolen mot nya mål och jag och Samuel ser på varandra. "Han har ett svärd!" säger Samuel och jag konstaterar att det nog mer är en riddare på sin ädla springare med lansen i högsta hugg. Och då kommer det MAMMAMAMMMAMMMMA....Åh, min prins Ian.Tänk att jag har tre prinsar. Det är mäktigt!!

Tråkigt blir kompletterande.

Det är en tråkig dag. Jag vill ha vår och det snöar. Jag vill få kontoret i den gamla klädkammaren färdigt, maken segar. Jag vill ligga på en säng och läsa, men skall maken få sin planering ur ändan måste jag sköta markarbetet. Fel konsoller, fel hyllor...Grrr! Jag vill så mycket, men i dag är energierna trögare än någonsin. Så jag gör muffins med banan och choklad istället. Socker dövar det mesta. Medan jag väntar på att dessa godsaker skall bli klara i ugnen och sitter här och skriver kommer maken. "Jag åker in och köper konsoller och så fixar vi detta" :-) Ja, det var nog doften av muffins...Sockerångor... Plötsligt känns allt mindre deppigt och de tröga energierna rusar på lite fortate och ja, jag har en fantastisk man. Jag är som kvicksilver. Tar lite grejor här och där och gör något. Inget recept till muffinsen här inte. Sedan kan det bli lite fel efter vägen som man får rätta till.Medan min man funderar och drar på det och sedan vips, så blir det något -utan fel. Vi är väldigt olika. Lejoninna och Stenbock. Men vi kan det här med att komplettera varandra, precis som banen i muffinsen kompletterar chokladen så fint.

Var tog fyra månader vägen?

Förkylning, förkylning,förkylning....Sovrutiner som går ur gängorna och tre snoriga pojkar och två vuxna med för den delen. Detta var den drygaste vinter jag varit med om! Men nu äntligen ser jag lite längre ur dimmorna. Visserligen torkar jag några snoriga näsor ännu,och en och annan bajsig stjärt, men i morse var jag pigg! Vilken härlig känsla. Jag vaknade och kände att livet pulserade i mina ådror. Cellerna bejakade livet igen. Och vårfåglarna kvittrade utanför fönstret för rörsta gången i år. Eller var det bara det att jag hörde dem nu? Jaja, nu känns det som att det börjar att vända på allvar. Det är så skönt. Nu kanske vi orkar dra igång de projekt vi påbörjat? Vårt kontor skall bli Samuels nya rum och vi har redan köpt en våningssäng, Hannes skall få Samuels gamla rum som är större än det han har och han vill ha ny färg så klart, och Ian skall få Hannes rum. Barnens klädkammare måste då bli kontor och garderober måste byggas i barnens rum och... Ja, att ha tre pojkar och hus och trädgård innebär ständigt nya projekt och det kan vara både betungande och inspirerande. Men med vårfåglarna i örat och livets puls i ådrorna så skall jag nog börja röja med entusiasm i dag i alla fall....Om nu Ian tillåter;-)

Det enda du vet att du har är nu.

Det finns så många måsten. Alla dessa gör att man lever där framme. Morgondagens handling, tisdagens möte och torsdagens fika. Helgens besök och lucia med allt det...Julens klappar och nyårs firande var ska man ha det?

Man glömmer att det är nu, den här sekunden, man skapar sin framtid. Gårdagen är ett minne och framtiden är inte skapad. Men du har ditt nu. Och i detta magiska nu skapar du din framtid. Wow. Det är stort. Om du saktar ner nu, så blir nästa sekund, minut, timme och kanske dag lite lugnare... Om du skrattar nu, så blir nästa sekund, minut,timme och kanske dag lite gladare... Har du tänkt på det? Att vara här och nu det är att leva. Att tänka på det förflutna är att älta och att tänka för mycket på framtiden är att drömma. Att älta och drömma för mycket gör att hela livet går dig förbi. Att omständigheter avgör hur ditt liv skall bli. Man är utifrånstyrd. Men att vara här och nu, är att aktivt vara medskapare till livet.Man är inifrånstyrd. Hur fångar man upp sig här och nu då? Kanske så här:

Sätt dig ner. Ta några djupa sköna andetag. Bli medveten om något i rummet. Ta in den här saken. Hur ser den ut egentligen? Vad står den på? Vad har den som bakgrund? Färg? Form? Hur faller ljuset på den? Ta nu in hela rummet. Atmosfären. Vilka jlud når in? Hur känns rummet? Ljus? Ta några djupa andetag och kän att du är här! Du har landat i ditt nu!

Detta kan man göra mitt i ett kaos också. Det handlar om att blimedveten om det som är runt en just här och nu. Och man kan slappna av även i ett kaos om man slutar att fly i från det och istället accepterar det!

Prova! Det är värt allt att leva nu och bli skapare av sin egen framtid!

Busiga ungar!

Tråkig november livas idag upp vid kvällsmaten. Vi äter banala ostmackor och allt är så där vanligt yllekoftsgrått. Så slinker det ur mig vuxna mamman "Sluta leka hej och hopp, ät nu genast maten opp" Pojkarna tittar med glitter i ögonen på mig. "Mamma rimmar!" "Igen!" "Igen!" Jag känner hur barnet i mig lever upp. "Tvättat hår och tvättat snopp, nu ska maten ätas opp" De små liven vrider sig av fnitter. Så säger största pojken "Mamma ät nu upp din mat och lägg sedan av en rap!" Lillebror håller på att dö av fnitter och biter till med "Samuel ät en bit, av din goa skit!" Ja, sedan är karusellen i full gång. Vad härligt det är att släppa loss sin kreativitet! Men med en sex åring och en åttaåring blir det ju lite kiss och bajs och snopp förståss. Men ärligt, det är ju kul! Varför hymla. Och detta med underlivshumor, ja underliv är ju en del av livet! Eller som en gammal vän till mig alltid sa förr när hon avslutade ett telefonsamtal: Ha ett bart underliv! (läs Ha ett underbart liv!)

Regn, regn, regn!

Tråkigt väder och mörkt. Nu pirrar det i magen när jag tänker på att plocka fram adventspyntet och allt ljust och glittrigt. Kaffe och pepparkakor... Ja, man ska leva här och nu men november ger mig inte knottror av väbehag precis. Mörkt och trist! Nej, just det. Tvärtomleken! Det är så mörkt och roligt! Eh...Roligt? Ja, faktiskt. Det är roligt att planera advent och det är roligt att mysa med levande ljus på kvällen. Det blir bara tråkigt om man gör det till det. Så, november bjuder oss alla till ännu en prövning. Tack november!

TVÄRT OM!

Vår lilla son är redan tre månader och har nu börjat att greppa saker och stoppa i munnen. Jag tycker det är lite tidigt jag. Han kan väl stanna i bebis-stadiet ett tag?! Och mina andra två har blivit sååå stora nu. Hannes har tappat en tand och gluggen fyllde genast en funktion för honom, nämligen som sugrörshållare. Så nu ska det vara sugrör morgon som kväll! Samuel har scouter, innebandy och kör. Han vill vara mer social nu och det svider i hjärteroten att han snart kommer att flytta hemifrån. Ahhh! Jaja, tio år måste det väl vara kvar, kanske du tänker. Men de kommer att svischa förbi i en grisblink de, jag lovar! Häromdagen var jag trött. Barna har varit sjuka och ont om sömn har det varit gott om. Ja, jag var skit sur faktiskt. Och jag bestämde mig redan innan jag steg upp att barna inte skulle få ut för mitt dåliga humör. Jag höll på att bita av mig tungan många gånger och tallrikarna räddades från att slängas i golvet vid ett kritiskt ögonblick. Men jag klarade det och gissa om det var skönt att krypa till sängs redan halv nio den kvällen och bara sooova?! Sova med ett gott samvete, jag hade skärpt mig! Jag vet att detta kan vara svårt. Men jag har kommit på ett knep som hjälper mig ialla fall. Jag gör tvärtomleken. Den förutsätter att man börjar bli medveten om sina tankar och tar ansvar för dem. När man är låg tenderar den inre negativa rösten att ta över mer och mer. Ju lägre man känner sig desto starkare blir denna. Ja, den står i direkt proportion till hur låg jag är! Den finns där för att egot skapat den som ett skydd. Ett skydd för att vi inte ska se sanningen som kan göra så fruktansvärt ont! Men hur ont sanningen än gör så ger den ialla fall inte dåligt samvete. Saningen hjälper oss att sluta projicera. Och nästan alltid är den inre kritiska rösten ett projicerande som man med tvärtomleken kan sätta under sanningens ljus. Så när jag tänker surt att "Jag orkar inte mer, barna tar livet av mig!" så vänder jag det genast till tvärt om " Jag orkar annars tar jag livet av barana!" Vilket verkligen är mer sant!( Du vet inte hur sur jag kan vara) Eller när jag tänker " Måste dom alltid stöka ner och förutsätta att jag ska städa och städa och städa?" så vänder jag det genast till "Måste jag alltid kräva att de ska städa så att de tillfredställer mina behov om och om igen?" Det händer ju miljarders bilijoner saker runt om på vår jord just nu. Och jag kan omöjligt vara medveten om allt. Så vad VILL jag vara medveten om? Det jag fokuserar på blir ju min verklighet. Vill jag se allt negativt för att jag har en dålig dag så kommer ju dagen endast att bli värre och värre. Varje tanke har två sidor, precis som ett mynt. Jag vänder alltså på myntet och slutar där och då att vara ett offer. Jag blir inifrånstyrd istället för utifrån styrd. Handen på hjärtat: Jag mår inte dåligt för att barna slänger skorna framför dörren! Så nästa gång du är låg, lek tvärtomleken. Nu ska jag baka ut matbrödet!