Det enda du vet att du har är nu.

Det finns så många måsten. Alla dessa gör att man lever där framme. Morgondagens handling, tisdagens möte och torsdagens fika. Helgens besök och lucia med allt det...Julens klappar och nyårs firande var ska man ha det?

Man glömmer att det är nu, den här sekunden, man skapar sin framtid. Gårdagen är ett minne och framtiden är inte skapad. Men du har ditt nu. Och i detta magiska nu skapar du din framtid. Wow. Det är stort. Om du saktar ner nu, så blir nästa sekund, minut, timme och kanske dag lite lugnare... Om du skrattar nu, så blir nästa sekund, minut,timme och kanske dag lite gladare... Har du tänkt på det? Att vara här och nu det är att leva. Att tänka på det förflutna är att älta och att tänka för mycket på framtiden är att drömma. Att älta och drömma för mycket gör att hela livet går dig förbi. Att omständigheter avgör hur ditt liv skall bli. Man är utifrånstyrd. Men att vara här och nu, är att aktivt vara medskapare till livet.Man är inifrånstyrd. Hur fångar man upp sig här och nu då? Kanske så här:

Sätt dig ner. Ta några djupa sköna andetag. Bli medveten om något i rummet. Ta in den här saken. Hur ser den ut egentligen? Vad står den på? Vad har den som bakgrund? Färg? Form? Hur faller ljuset på den? Ta nu in hela rummet. Atmosfären. Vilka jlud når in? Hur känns rummet? Ljus? Ta några djupa andetag och kän att du är här! Du har landat i ditt nu!

Detta kan man göra mitt i ett kaos också. Det handlar om att blimedveten om det som är runt en just här och nu. Och man kan slappna av även i ett kaos om man slutar att fly i från det och istället accepterar det!

Prova! Det är värt allt att leva nu och bli skapare av sin egen framtid!

Busiga ungar!

Tråkig november livas idag upp vid kvällsmaten. Vi äter banala ostmackor och allt är så där vanligt yllekoftsgrått. Så slinker det ur mig vuxna mamman "Sluta leka hej och hopp, ät nu genast maten opp" Pojkarna tittar med glitter i ögonen på mig. "Mamma rimmar!" "Igen!" "Igen!" Jag känner hur barnet i mig lever upp. "Tvättat hår och tvättat snopp, nu ska maten ätas opp" De små liven vrider sig av fnitter. Så säger största pojken "Mamma ät nu upp din mat och lägg sedan av en rap!" Lillebror håller på att dö av fnitter och biter till med "Samuel ät en bit, av din goa skit!" Ja, sedan är karusellen i full gång. Vad härligt det är att släppa loss sin kreativitet! Men med en sex åring och en åttaåring blir det ju lite kiss och bajs och snopp förståss. Men ärligt, det är ju kul! Varför hymla. Och detta med underlivshumor, ja underliv är ju en del av livet! Eller som en gammal vän till mig alltid sa förr när hon avslutade ett telefonsamtal: Ha ett bart underliv! (läs Ha ett underbart liv!)

Regn, regn, regn!

Tråkigt väder och mörkt. Nu pirrar det i magen när jag tänker på att plocka fram adventspyntet och allt ljust och glittrigt. Kaffe och pepparkakor... Ja, man ska leva här och nu men november ger mig inte knottror av väbehag precis. Mörkt och trist! Nej, just det. Tvärtomleken! Det är så mörkt och roligt! Eh...Roligt? Ja, faktiskt. Det är roligt att planera advent och det är roligt att mysa med levande ljus på kvällen. Det blir bara tråkigt om man gör det till det. Så, november bjuder oss alla till ännu en prövning. Tack november!

TVÄRT OM!

Vår lilla son är redan tre månader och har nu börjat att greppa saker och stoppa i munnen. Jag tycker det är lite tidigt jag. Han kan väl stanna i bebis-stadiet ett tag?! Och mina andra två har blivit sååå stora nu. Hannes har tappat en tand och gluggen fyllde genast en funktion för honom, nämligen som sugrörshållare. Så nu ska det vara sugrör morgon som kväll! Samuel har scouter, innebandy och kör. Han vill vara mer social nu och det svider i hjärteroten att han snart kommer att flytta hemifrån. Ahhh! Jaja, tio år måste det väl vara kvar, kanske du tänker. Men de kommer att svischa förbi i en grisblink de, jag lovar! Häromdagen var jag trött. Barna har varit sjuka och ont om sömn har det varit gott om. Ja, jag var skit sur faktiskt. Och jag bestämde mig redan innan jag steg upp att barna inte skulle få ut för mitt dåliga humör. Jag höll på att bita av mig tungan många gånger och tallrikarna räddades från att slängas i golvet vid ett kritiskt ögonblick. Men jag klarade det och gissa om det var skönt att krypa till sängs redan halv nio den kvällen och bara sooova?! Sova med ett gott samvete, jag hade skärpt mig! Jag vet att detta kan vara svårt. Men jag har kommit på ett knep som hjälper mig ialla fall. Jag gör tvärtomleken. Den förutsätter att man börjar bli medveten om sina tankar och tar ansvar för dem. När man är låg tenderar den inre negativa rösten att ta över mer och mer. Ju lägre man känner sig desto starkare blir denna. Ja, den står i direkt proportion till hur låg jag är! Den finns där för att egot skapat den som ett skydd. Ett skydd för att vi inte ska se sanningen som kan göra så fruktansvärt ont! Men hur ont sanningen än gör så ger den ialla fall inte dåligt samvete. Saningen hjälper oss att sluta projicera. Och nästan alltid är den inre kritiska rösten ett projicerande som man med tvärtomleken kan sätta under sanningens ljus. Så när jag tänker surt att "Jag orkar inte mer, barna tar livet av mig!" så vänder jag det genast till tvärt om " Jag orkar annars tar jag livet av barana!" Vilket verkligen är mer sant!( Du vet inte hur sur jag kan vara) Eller när jag tänker " Måste dom alltid stöka ner och förutsätta att jag ska städa och städa och städa?" så vänder jag det genast till "Måste jag alltid kräva att de ska städa så att de tillfredställer mina behov om och om igen?" Det händer ju miljarders bilijoner saker runt om på vår jord just nu. Och jag kan omöjligt vara medveten om allt. Så vad VILL jag vara medveten om? Det jag fokuserar på blir ju min verklighet. Vill jag se allt negativt för att jag har en dålig dag så kommer ju dagen endast att bli värre och värre. Varje tanke har två sidor, precis som ett mynt. Jag vänder alltså på myntet och slutar där och då att vara ett offer. Jag blir inifrånstyrd istället för utifrån styrd. Handen på hjärtat: Jag mår inte dåligt för att barna slänger skorna framför dörren! Så nästa gång du är låg, lek tvärtomleken. Nu ska jag baka ut matbrödet!

Dikotomiskt tänkande, nej tack!

Jag hade ett prat med en bekant. Hon berättade om en bekant till henne. Ja, ni vet hur det är. Denna hade i sin tur berättat för henne att den hade gjort så och den hade det så. Oj och urs vad illa. Tänk vad många människor strävar hårt i livet. Strävar efter att kategorisera och sortera in saker i olika fack. Det är bra och det är dåligt. Så gör man och så gör man inte och nåde den som bryter detta. Det är gott och det är ont. Den är go och den är knepig. Dom är poppis och dom är mesar. Att dom bara orkar. Vad liten värden blir när personer, situationer, platser och saker hela tiden måste granskas och få en etikett. Och vad rädda dessa människor ska vara för att andra ska sätta dem i fel fack med fel etikett?? Ojoj, då kan världen gå under. Livet är inte svart och vitt. Sluta upp med detta dikotomiska tänkandet för en stund. Lyft blicken och ta ett djupt andetag. Livet är fantastiskt. Ibland är barna lugna och ibland är de vilda. Ibland är de mammaiga och ibland pappiga. Ibland är de skojiga också. Ibland är det regn och ibland är det sol. Kan vi inte bara älska livet precis som det är? Utan att försöka göra om det hela tiden. Regnar det så regnar det även om vi tänkt gå till skogen. Är mannen sur så är han sur, men det går över. Varför försöka springa ifrån något istället för att springa till det man uppskattar?Ibland är grannen si och ibland är grannen så. Vi är människor och vi råkar vara mångfacetterade. Både onda och goda, dumma och smarta. Men släpper vi det dikotomiska tänkandet så är det lättare att älska. Älska livet precis som det är.

Njuter

Ja, och jo, jag vet att jag det blivit gelst med inlägg här nu. Men jag njuter. En trebarnsmamma är född och man måste njuta av det tillståndet lite. Samuel vår förstfödde är lugn och harmonisk i sin "storestorebror" roll (som han kallar det) och Hannes är stolt,sex år och med glugg i överkäken. De har redan hittat sina roller. Samuel är storestorebror och Hannes är storebror. Någon ordning får det väl vara?! Men Hannes påpekar att om man räknar in katten och hunden så är han storestorestorebror. Men då påpekar Samuel bestämt att Saga, vår hund, är STORASYSTER till Hannes, ett år äldre än honom som hon är, så han bli ändå bara storestorebror. Okay, längre hänger jag inte med. Jag vet i alla fall att jag är TREBARNSMOR och trettiotre år. De magiska treornas år. Livet är faktisk värt att njutas och det har vi verkligen gjort i tre månader nu, hela familjen!

Fantastiska människor

När man är nere och uttröttad krymper världen. Man orkar inte gå ut, orkar inte träffa folk. Fast det är just sådant man då kan behöva. Vad många det är som börjar gå i ide nu när hösten kommer. Jag får mail från gamla och nya klienter och hösten är den tid då många känner sig nere. Jag var in på jobbet igår med Ian och Samuel. Min gamla praktikant kom som räddaren i nöden och klippte Samuel inför dagens skolfotografering. Och så bjöd hon på fika och öste presenter över vår lilla bebis också! Vår nya praktikant var också där och några sköna terapeuter. Och vi fikade och Samuel friserades och vi samtalade och ja, där sken solen! Vilken oas HelhetsCentrat är!Jag önskar att alla hade en sådan träffpunkt som min arbetsplats är. Men kanske måste man vara Fria Människor för att ha det? På min arbetsplats är alla egna företagare som gått ihop under ett tak. Och alla har enorm livserfarenhet och stor ödmjkhet. Och igår insåg jag vad bra vi har det där på centrat. Kanske för att jag går hemma nu och ser allt lite utifrån?? Ni är alla fantastiska människor. Ta fram den sidan i dig och du piggnar till!

Smekmånaden är över

Ja, nu har vi lärt känna varandra lite alla fem. Vi har njutit och anpassat oss efter en ny typ av vardag med lite nya rutiner. Ammat och bytt blöja. Se två pojkar bli storabröder och en ny mamma och pappa bli till. Nu kommer den riktiga vardagen och vi riktar oss åter utåt. Scouter och miniorer med kör, innebandy och kompisar. Lilleman har bara att hänga med sina två äldre bröder och han är tillfreds- för det mesta! Nu ska det bli spännande att se hur hösten blir, eller vad vi gör den till...

Världen stannar

Ja, den stannar världen när man får en liten en. Allt annat blir så obetydligt. Räkningar, inköp, svara i telefonen...Äh, det kan vänta. Vi måste bara få njuta en liten stund till av detta nya lilla underverk. Och Ian gör underverk med oss. Plötsligt minns vi när Samuel och Hannes var så här pytte,pytte små. Vi minns deras första leende. Vi minns deras första magknip. Och vi är så tacksamma att vi fått uppleva allt det här genom åren. Den 13/8 firade vi bröllopsdag. Men det var Christian som kom på att vi hade det. För det föll också bort i detta under att vi nu har tre barn. Tre fantastiska, rediga pojkar. I vanliga fall skulle det vara märkligt och katastrofalt att glömma en sådan dag. Men nu kände vi ( läs "jag") nog mest att, ja, vi har varit ett par i tretton år, gifta i tre...Vi har tre fantastiska pojkar och vi har varandra. Vi bor i drömvillan med drömläge och... Kan man kalla sig välsignad? Ja, jag tror det.

7/8 Triss i prinsar!

Jo, det var tufft. Förvärkar i tre veckor. Öppen några cm i två veckor. Nätter som jag vankade av och an och inte visste om det var på riktigt eller inte. Duscha varmt, sa de på förlossningen, för är det bara förvärkar så försvinner dom efter duschen och då vet du! Men inga värkar försvan någonsin under dessa tre veckor... Så gick jag tio dagar över tiden också. Och natten till den 7/8 hade jag varit vaken i nästan två dygn av dessa förvärkar. Ringde förlossningen och sa att jag var helt slut. Och nu tyckte de att vi kunde komma in fram mot 06.00. Äntligen! Men runt fem avtog varenda värk. Jag blev så besviken. Falsklarm igen?! Jag ringde och sa att vi inte skulle komma in trotts allt. Men barnmorskan sa att det inte var säkert för ibland tar kroppen en paus för att ladda och hon rådde mig mycket strängt att lägga mig att vila ordentligt! Jag lade mig och somnade nog en 06.20 så där... Prick 07.00 slår jag upp mina blå och kan inte andas ens så ONT gör den värk som väcker mig. Jag buttar på mannen och förkunnar att NU ÄR DET DAGS!!!! Han ringer efter mormor och jag ringer förlossningen och den här gången frågar jag inte om vi får komma, jag domderar att jag ska komma in och föda NU! Jo, vi är mer än välkommna, vi är faktiskt väntade!
Bilfärden var en resa till helvetet och tillbaka och jag tjatar heeeela färden om hur Christian ska svänga och gasa för det är inte kul att parera svängar mitt i en värk. Han är diplomatisk och gör precis som jag vill:-)
Väl inne får jag byta om och de sätter CTG för att mäta värkaktiviteten. Jag hatar CTG´n. Man kan inte röra sig och underlätta värkarna när man ska ligga på en brits. Och kurvan visar så tydligt vad ont man har och hur tätt det onda kommer. Jag blir glad när jag blir kissnödig, för då måste de koppla loss mig... (Eller sanningen är att jag hittade på att jagvar kissnödig, men blev kissnödig på toan i alla fall.)Christian larmar och jag är snart på toan. Efter kissen kommer en värk som får mig att gå ner på alla fyra. Fy för den lede, så här ont gjorde det inte med de andra två. Vad händer? Jag baxar mig in på rummet och ber Christian larma igen för jag ska ha lustgas NU! Och det får jag. Och jag håller lustgasen krampaktigt i väntan på nästa våg. Och den kommer och då visar det sig att det är en krystvärk som kommer. Redan? Jag vet inte hur öppen jag är för de har inte hunnit undersöka mig ännu. En ny barnmorska kommer, för den vi fick först förlöser ett annat par nu. Lotta heter hon som kommer. Jätte gullig! Hon kollar och talar om att det är dags att krysta nu, jag är öppen! Fyra eller fem krystvärkar senare ligger en liten prins på min mage och han är helt perfekt. Vi gråter lite och skrattar och jag fattar inte att det är över? Vi kom ju för en dryg timme sedan?! Har varit på rummet ganska exakt en timme... Det var den mest smärtsamma av mina förlossningar, men samtidigt den lindrigaste. Jag han ju knappt reagera förrän det var över. Och nu är jag och pappa och de två stolta storebröderna saliga och lite förälskade i denna lilla. Och med facit i handen var det värt tre veckors förvärkar!

Födelsedag!

Tänk va, här har man längtat och väntat på denna bebis. Men i dag, den 4/8, är jag bara glad att den inte verkar vilja komma. Jag fyller år och jag vill att bebisen ska få en helt egen dag! Vi får väl se hur det går. Mina barn har ritat vackra teckningar och pussat och kramat mig, dagen till ära. Vad mer kan en mamma önska sig? Fantasiskt egentligen hur sentimental man blir med åren ( ja,33 år gammal faktiskt!) och hur mycket det betyder med en pus och en kram och ett "Grattis, du är världens bästa mamma!" Snyft!

Varmt!

Nu börjar det bli lite långtråkigt faktiskt. Tråkigt att vänta på bebisen. Tråkigt att inte bikinin passar längre så man kan bada. Tråkigt att fötterna är så svullna. Tråkigt att redan ha röjt i varje garderob och skåp så inget direkt finns kvar att göra. Tråkigt att alla bara frågar och frågar om det har blivit bebis- de vet att vi ringer!! Suck! Igår när jag duschade efter att ha nattat pojkarna så kommer Samuel ner och öppnar badrumsdörren. "Mamma, kom upp, Hannes har stooora problem. Jag vet inte vad jag ska göra med han." Jag hör hur lilleman störttjuter i sin säng. Han vill inte att mamma och pappa ska dö! Jag förklarar att jag tror på reinkarnation och på att vi lever vidare i någon form för att sedan födas igen. Då gråter han ännu värre och jag frågar honom vad som är så hemsk med den tanken...Då säger han " Jag vill då inte ligga så läääääänge i din mage igen som den här bebisen har gjort!! Det är ju hemskt ju!" Hm, vad svarar man på det? Jag kramade honom och sa att det säkert inte är så farligt för den. Då tittar han på mig och så kommer en ny flodvåg av tårar " Men när den kommer blir ju du gammal ju!" Hm?! Jag frågade hur gammal han tror att han kommer att bli då bebisen anländer." Sex. Jag är ju sex ju!" Svarar han. Jag frågar om han fyller femton när bebisen kommer? Han blänger lite innan han svarar " Det fattar du väl att man inte kan om man är sex. Man måste bli sju först!" Precis svarar jag, mamma kommer inte heller att bli mer än ett år äldre. Han är tyst en liten stund och funderar... " Men du är ju redan så gammal!" Ja, lite drygt trettio är jag ju :-) Jag bedyrar att så seg och gummilik som jag är kommer jag säkert att bli supergammal! Han lyser upp. " Som farmor och mormor va?" Ja, det får vi hoppas! Ja, nu har vi det allt för tråkigt. Men barnen har så lätta att vandra in och ut ur sinnesstämningar. Vad skönt för dem! Hannes lägger sig på magen i sin säng och drar upp den lilla pyjamaströjan och konstaterar att nu har han gråtit klart, nu kan jag få klia han på ryggen! Vilket privilegium! Jag mår ganska gott jag också där jag ligger och kliar honom. Vi har det mysigt! Bebis får vänta!

BF

Bf= Beräknat förlossningsdatum! Idag!! Wiiii! Men än har inte så mycket hänt. Förutom att jag varit till barnmorskan som konstaterade att jag var öppen några cm redan och mjuk och redo för förlossning:-) Känns skönt.
Men jag klagade lite över mina förverkar och att jag INTE ville gå över. Jag vill VERKLIGEN INTE gå över! Men då sa min urgulliga barnmorska så här " Jag tycker det verkar varmt att gå nyförlöst nu. Avslag, läckande bröst, svetten lackar och kanske stygn på ett mycket varmt och kanske svettigt ställe, en bebis som får värmeutslag... Jag vet inte jag, Lovisa, men ska vi inte beställa bebisen till den första dagen med svalkande, fräscht regn?" Och plötsligt kändes det inte alls så jobbigt att gå över lite. Nej, riktigt okay faktiskt. Hon log lite och sa vidare " Bebisen har ju faktiskt airkondition i sin etta med kokvrå nu!" Okay, jag KAN gå över. Det gör inget! Var sak har sin tid. Och min tid är nu att invänta lite svalare dagar. Vad väntar ni på?

Väntans tider.

Två långa veckor har gått och jag har dragits med förvärkar utan dess like. Natten till den 17/7 ringde vi förlossningen runt tolvslaget så där. "Ja och jo, sa min man, det är nog fyra eller fem minuter emellan värkarna nu...Ja, son nr två kom väldigt snabbt...Ska hon duscha? Ska vi återkomma?? " Jag trodde inte det var sant! Kan man psykologist stänga av ett värkarbete så gjorde jag det där. För jag tänker INTE få en bebis i bilen, eller hemma i duschen för den delen. Jag tog två alvedon och lade mig. Efter timmar slutade värkarna, närmre bestämt fram mot kvart över fem på morgonen. Sedan har det kommit och gått. Om tre dagar är vi framme vid det magiska förlossningsdatumet. Och med vår tur går vi väl över tre veckor också?? Men det är ju så att bebisar kommer när de är klara! Under tiden badar vi och njuter av god mat. Mannen gör sig av med sin frustration över denna väntan genom att inreda klädkammaren med hyllor och stänger, sätta upp ett växthus, bygga balkong och måla om huset;-) Jag är mer än nöjd! Och när bebis kommer, ja då blir det väl för oss en enda vila. Eller?

Vuxna barn!

Jag kan också bli arg. På vuxna just nu. Tänk vad det ska vara svårt. Barn hamnar i konflikter. Måste man ta parti för det? Kan man inte bara vara vuxen och hjälpa dem reda upp det? Det anser jag i alla fall. Jag kontaktar de vuxna till de inblandade barnen och båda mammorna tar emot det positivt, tror jag. Den ena mamman kanske lite mer återhållen än den andra som kom med egna konstruktiva förslag. Visst vi vuxna har olika regler för våra barn. Men är det inte då väldigt viktigt att diskutera så inte en massa missförstånd uppstår? Jo,tycker båda mammorna. Sedan får jag höra en annan verson från en av mammorna. " Ja, hon tycker hennes son får ta allt!!" Jag har ju inte sagt ett ord om att någon egentligen ska utses till syndabock. Bara att om något barn fryser ett annat barn ute så är det lätt att som förälder hjälpa till att styra upp det. Men en mamma tog det tydligen väldigt personligt. Ja, ja, tänker jag. Hon är säkert väldigt osäker. Jag ska ialla fall vara trevlig och visa att jag inte klandrar henne eller hennes son. Och jag är trevlig och ja, som vanligt. Hoppas med detta att hon ska förstå att "no hard feelings" här inte! Men sedan kommer det fram mer och mer att hon nu fryser ut barnet i fråga också. " Du kan gå hem nu, men ditt syskon får vara kvar här och leka om det vill..." Fy, säger jag bara. Väx upp! Du borde veta bättre! Frys inte ut du också. Jag vet att du är osäker men jag kan inte acceptera detta mer.Och jag kan förutspå att du med detta har börjat frysa ut dig själv ur granngemenskapen eftersom ingen mamma kommer att lita på dig om det är så här ditt rätta jag är! Jag har hört att de funderar, men jag har inte haft belägg. Nu har jag det och ser jag det själv kommer jag att ta det barnet under mina vingar för alla vuxna bör visa respekt och ta hand om alla barn!

Tiden går...

Ja, tiden går och går. Vi har rest i Kroatien, tagit sommarlov och gått igenom en period av förkylning och Samuel hade krupp. Men nu lägrar sig åter lugnet.
Ja, jag jobbar så klart en del och det känns skönt, även om jag under mina lediga och mycket höggravida dagar sover middag. Bebisen är redan mycket djupt fixerad vilket har lett till att långpromenader nu är helt uteslutet. (Känns som en kokosnöt slår mot bäckenet och hotar komma ut då, vilket jag vet att endast kvinnor kan förstå vidden av...)
Nåja. Våra älskade pojkar har vant sig vida att ha en "tjockismamma" som Hannes säger då han kramar mig och bebisen samtidigt i en enda stor och go omfamning. Samuel är lite mer reserverad. "Jag önskar jag fick mer plats i din säng mamma" Jo, det vet jag att han skulle vilja. Helst under skinnet på mig;-) Men häromdagen när mamma var sur och tvär och bara ville sova så blängde Samuel på mig och frågade med bestämdaste allvar om man ändå inte kunde bestämma sig för ett barnhem? Jag frågade om han skulle ha önskat det då Hannes kom? Då tittade han på mig med klokskapsögonen och sa "Men Gud mamma, honom känner jag ju!" Ja, det finns en poäng där. Mamma KAN bara inte förklara hur det kommer att bli, det måste upplevas! Till och med jag är spänd och förväntansfull fast det är tredje gången och nu borde vara "rutin".
Idag när jag kom hem från jobbet mötte maken mig med ett varmt leende och förkunnade att han lånat en vedklyv som han kunde ställa upp på en bra arnetshöjd åt mig?!? Jag besvarade hans leende med ett aningen lite mer ansträngt leende och svarade att jag skulle göra köttfärssås. NU! Hoppas nu han bara glömmer sina ideer.
Men män kan nog inte förstå hur det är att vara i nionde månaden? Min far sa häromsistens "Ja, kvinnor de är som starkast i nionde månaden. De kan klara vad som helst!" Vad vet han? Vill vi kvinnor det? Nej, vi vill lägga upp de svullna fötterna, vila våra värkande ryggar och glömma detta med foglossning och ömmande bröst. Men vad är väl en bal på slottet?

Barnmorskan

Idag har Samuel varit trött och hängig. Han fick vara hemma med pappa Christian på förmiddagen och följa med mig från lunch. Jag skulle till barnmorskan efter jobbet. Vi tog blodtryck, lyssnade på hjärtljuden (mycket spännande tyckte storebror) och tog blodprov. Jag hade faktiskt bara gått upp nio kilo.Hurra!
Och plötsligt när jag och barnmorskan talar om de andra graviditeterna och dess olikhet med denna så ser jag att Samuel har fastnat med huvudet mellan ryggstödet och sitsen på stolen han sitter i. Med rumpan i vädret...
"Jag sitter fast..."piper han. Då säger barnmorkan:
"Ja, nu tycker jag vi tar dopplern och lyssnar när Samuel fiser! Det kommer nog att höras i rummet det!"
Samuel kommer loss illa kvickt och vet inte hur han ska bete sig, men ögonen glittrar av okynne.
När vi går till bilen så säger han:
"Vad rooooligt det är hos barnmorskan!"
Jo, det är det, när han är med!

Kepa.

I dag skulle jag egentligen vara ledig. Men så kom jag på att lönen borde sättas in på kontot så jag och lilleman gav oss av in till City för att göra bankärenden och våren till ära köpa honom en kepa. Jag satte in mina pengar och sedan var det dags för HM.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Jag är törstig..."
"Okay. Vi köper en festis då."
"Ska jag säga en sak till?"
"Mmm"
"Jag är hungrig!"
"Jaha, hm. Vi kanske ska luncha på stan i dag då?"
"Ja! Pannkakor,pannkakor,pannkakor..." Han hoppar iväg före mig på gågatan. Jag tänker febrilt. Pannkakor, var? Herregud, vem serverar vanliga pannkakor till lunch? McDonalds har väl bara det till frukost....Vad gör jag nu, han har uppenbarligen tänkt sig pannkakor endast och allena. Så går då ett liljeholmens upp:Hemköp! Vi glider in där och letar och letar. Jo, fyra stycken inplastade pannkakor,ekologiska och allt , för ca femton kronor. Det var ju som hittat. Lilleman skuttar med pannkakorna i handen till kassan och jag hugger en ekologisk jordgubbsylt i farten.
Efter detta ger vi oss av till kepsdjungeln och han hittar en fruktansvärd med döskallar och gud vet vad.Ser så sliten ut att den inte kan hålla en vecka ens. Vilket mode. Och efter lite lirkande enas vi om att han kan få en armekeps i grönt. Inte helt okay tycker jag, men bättre än den andra.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Samuel vill också ha en."
"Ja, det är klart, men du den väljer jag!"
"Nehej! Den här vill han ha!"
Han pekar på en annan militär kepa. Jag tar ett djupt andetag och nickar i bifall.Man ska bejaka att de är vänliga och generösa mot varandra!
Han skuttar före med de båda fynden och stannar sedan och vänder sig om.
"Jag vill ha mer kläder för jag växer vet du!"
Han har helt rätt. Mycket har växts ur sedan jul och en huvtröja följer med.
Glad i hågen tar han på huvtröjan och kepan vid kassan och struttar raskt före. Nu ska vi till mitt jobb och värma hans pannkakor och jag ska köpa något på vägen.
Vi lallar fram där i solen och han speglar sig i skyltfönstret och jag ser att han är nöjd med sina fynd. Så plötsligt hör jag honom en bit bakom mig:
"Så, nu ser ingen mina molluskler..." Jag vänder mig om och ser att han dragit upp huvan över sitt lilla guldfärgade huvud och tryckt ner kepan över huvan och kikar fram i springan som är kvar. Mitt hjärta smälter. Han har mollusker och jag hade ingen aning om att han skämdes så...
Jag sätter mig på huk framför honom.
"Är det inte varmt?"
"NEJ!"
"Blir det inte svettigt?"
"Jag tar inte av det!"
"Vet du att alla barn, nästan, har mollusker någon gång och det är inget konstigt. Alla är prickiga någon gång i livet. Grannpojken är ju prickig än efter sina vattenkoppar...Pappa blir prickig då han rakar sig och prickar är ju bara små prickar...."
"Nä!"
Vi går vidare och genar över domkyrkans grusgång. Och då ser jag att han drar av huvan och öppnar jackan lite.
"Prickar är prickar"mummlar han "Men svett gör att det känns jobbigt också..."Jag känner mig lite lättad i hjärteroten.
Sedan äter han sina pannkakor och dricker sin festis och det blir en skön mamma-hannes förmiddag.
Även om det, som alltid med honom, blev mer än en keps. Men jag har inte en aning om när det var jag trillade dit igen?!

Våren.Iiiiiiiii!

Den här helgen har jag jobbat. Kvinnor har lyssnat till mig och arbetat med sig själva i en personlig utveckling. Fantastiskt. Ute har fåglarna kvittrat och solen gassat och....Ja, det har varit en fantastisk helg. Så kommer man hem till sina älskade pojkar som man saknat och bara vill krama. Och så möts man av " Jag tänker inte duscha, fan!" "Jag ska vara ute så länge jag vill!" "Haha, och, som om jag bryr mig..." Man står handfallen. En grupp kvinnor har lyssnat till mig med iver och glädje, men ens söner de har en helt annan sida denna vårdag. Jag fnissar inom mig. Man kan inte vara terapeut eller pedagog till sina barn. Det vet nog alla som jobbar som jag. Nej, här är det bara att kravla upp ärmarna och börja baxa och bråka in dem i rätt form igen. I morgon är det skola hur mycket fåglarna än kvittrar och solen skiner. "Duscha ska ni." " Pjamasen ska på!"" Inte svära det är inte fint!" Pust och stön. Och ska sanningen fram gillar jag familjelivet även när det blir sådana kontraster. För när kvällen kommer får jag ändå de små armarna runt min hals och pussen på munnen är full av kärlek till sin mamma. Det är vår i hjärtat det!

Gör vad du är bra på!

Handen på hjärtat, vad är du bra på?
Min äldste son är en fantastisk berättare och inspiratör, min yngste son är fantastisk på att lyssa och verkligen höra och lite konstnärlig, min man är så otroligt strukturerad och bra på att leda och se saker övergripande och och jag är bra på att se bakom ytan. (Terapeut ut i fingerspetsarna) Och min bestämda uppfattning är att alla är bra på något! Precis som att vi är dåliga på vissa saker. Men varför är det då lättare att erkänna sina brister? Jag har ofta beklagat mig över bokföringen. Fy för den lede vad jag är kass på det här med räkenskaper och att hålla ordning på papper. Ja, jag är lika kass på det som jag tycker det är tråkigt! Men varför håller jag fast vid detta när jag onekligen är bra på så mycket annat? På tio bra saker går det en dålig. Vill jag vara bra på allt? Kan jag vara bra på allt? Nej. Det kan ingen. För då skulle vi vara små keruber på moln, eller hur?! Så nu hör det till saken att min älskade syster är jäkligt bra på papper och räkenskaper. Och det svider i storasyster ådran att inte överglänsa henne där:-) Nej, faktiskt så vill jag inte vara bra på det som tar mig så emot. Men jag beundrar henne för hennes tålamod! Och nu, nu kommer det bästa, nu sköter hon bokföringen åt mig! Hon gör det hon är bra på och jag gör det jag är bra på. Är inte det en värld i symbios?
Eller som min äldste sa för några år sedan:
" Mamma varför finns det tjuvar?"
" Jag vet inte gubben, det bara är så..."
" Mamma varför finns det poliser och brandmän?"
" Ja, för att hålla ordning och hjälpa."
" Mamma, utan tjuvarna vore inte poliserna och brandmännen till nå´n vidare nytta de heller..."

Bebisen växer

Jo, nu växer den lille i magen och det sprattlar "hejvillt där inne", som om den hade vårkänslor precis som sin mamma.
Jag satt ute i dag och drack kaffe. Storabröderna studsade på studsmattan och maken polerade båten hej villt. Och då kom jag på mig själv med att "polera" magen. Bebisen sparkade och jag smekte sparken, bebisen sparkade igen och jag smekte igen... Wax on,wax of,wax on,wax of.Och fåglarna kvittrade och kaninen gassade i solen och katten tvättade sig och ja...Det var som ett meditativt paradis. Eller är det bara jag som är i graviditetens kokong av lugn och sävlighet? Ja, det förtäljer inte den här historien. Men soligt varmt det var det!

En vanlig dag.

Magen växer och det sparkar där inne. Det har varit några hektiska månader med mycket arbete för både gubben och mig. Och det är ju då man måste arbeta ännu hådare för att finna och upprätthålla den där sköra balansen mellan arbete, barnen och aktiviteter. Och med facit i hand så lyckades vi. Igen! Men inte utan möda och pusslande. Men nu blir det lite lugnare tider. Ett tag...
Den här veckan har jag äran att ha påsklov med mina söner. Vi har busväder här, med snö. Det passar ju två busfrön. De rullade snön och formade den till en snögubbe...snötroll...snömonster...Oj, vad kreativa tänker jag där jag pysslar på förstukvisten med några påskliljor i en kruka. Så hör jag ett illvrål. Lilleman kommer gråtande. Jag söker med blicken efter storebror. Har han varit hårdhänt mot honom? Nejdå, men han har i kreativitetens iver satt en snöpenis på snömonstret. Ja, ja, tänker en gravid mamma, var det inte värre så! Men lilleman är mycket förnärmad. Jag säger att storebror med största sannolikhet inte ville förstöra snömonstret utan helt enkelt gjort en kopia av sig själv. Allt för att lätta upp stämningen. Jo, det får lilleman att skrattande ge sig in i leken igen. Tills han säger just detta till storebror som gapande av harm slänger sig över honom för att mula hans ansikte i snön. Jag bryter konflikten genom att ropa att det är våffeldags och de glömmer både snöpenis och snömonster och kommer springande.
Det sinnet ger kan sinnet ta, säger vi ofta i terapin. Och tänk om vi vuxna kunde svänga från gråt till skratt till gråt till skratt...Allt för lite skojsamheter och våfflor!