Mamma och mäktigt

Nu är det ingen misstanke längre.Han, Ian, säger MAMMA!! WOW! Jag gråter nästan av värmen som väller upp inombords. Och inte nog med det. Han härmar mitt hejhej med eejeej när han dyker upp i gåstolen runt hörnet. Vår lilleman har blivit SÅ stor!! Han fick tag i svabben. Sitter där i gåstolen och dunkar den mot kanten. Sedan klämmer han fast den under armen så en meter sticker ut framför honom och så drar han vidare i gåstolen mot nya mål och jag och Samuel ser på varandra. "Han har ett svärd!" säger Samuel och jag konstaterar att det nog mer är en riddare på sin ädla springare med lansen i högsta hugg. Och då kommer det MAMMAMAMMMAMMMMA....Åh, min prins Ian.Tänk att jag har tre prinsar. Det är mäktigt!!

Tråkigt blir kompletterande.

Det är en tråkig dag. Jag vill ha vår och det snöar. Jag vill få kontoret i den gamla klädkammaren färdigt, maken segar. Jag vill ligga på en säng och läsa, men skall maken få sin planering ur ändan måste jag sköta markarbetet. Fel konsoller, fel hyllor...Grrr! Jag vill så mycket, men i dag är energierna trögare än någonsin. Så jag gör muffins med banan och choklad istället. Socker dövar det mesta. Medan jag väntar på att dessa godsaker skall bli klara i ugnen och sitter här och skriver kommer maken. "Jag åker in och köper konsoller och så fixar vi detta" :-) Ja, det var nog doften av muffins...Sockerångor... Plötsligt känns allt mindre deppigt och de tröga energierna rusar på lite fortate och ja, jag har en fantastisk man. Jag är som kvicksilver. Tar lite grejor här och där och gör något. Inget recept till muffinsen här inte. Sedan kan det bli lite fel efter vägen som man får rätta till.Medan min man funderar och drar på det och sedan vips, så blir det något -utan fel. Vi är väldigt olika. Lejoninna och Stenbock. Men vi kan det här med att komplettera varandra, precis som banen i muffinsen kompletterar chokladen så fint.

Var tog fyra månader vägen?

Förkylning, förkylning,förkylning....Sovrutiner som går ur gängorna och tre snoriga pojkar och två vuxna med för den delen. Detta var den drygaste vinter jag varit med om! Men nu äntligen ser jag lite längre ur dimmorna. Visserligen torkar jag några snoriga näsor ännu,och en och annan bajsig stjärt, men i morse var jag pigg! Vilken härlig känsla. Jag vaknade och kände att livet pulserade i mina ådror. Cellerna bejakade livet igen. Och vårfåglarna kvittrade utanför fönstret för rörsta gången i år. Eller var det bara det att jag hörde dem nu? Jaja, nu känns det som att det börjar att vända på allvar. Det är så skönt. Nu kanske vi orkar dra igång de projekt vi påbörjat? Vårt kontor skall bli Samuels nya rum och vi har redan köpt en våningssäng, Hannes skall få Samuels gamla rum som är större än det han har och han vill ha ny färg så klart, och Ian skall få Hannes rum. Barnens klädkammare måste då bli kontor och garderober måste byggas i barnens rum och... Ja, att ha tre pojkar och hus och trädgård innebär ständigt nya projekt och det kan vara både betungande och inspirerande. Men med vårfåglarna i örat och livets puls i ådrorna så skall jag nog börja röja med entusiasm i dag i alla fall....Om nu Ian tillåter;-)