Stora barn!

Den 17/5 fyllde Johannes sju år. Och den 23/5 fyllde Samuel 9 år. Jag tror de båda blev mycket nöjda med sina dagar. Tack alla ni som slöt upp och grattade och köpte så fantastiskt fina presenter!

FEST!

Jordgubbar och champagne, så hoppas jag att du Marie börjar dagen idag!
Idag är det fest fär vår vän Marie som fyller trettio år. Hon är den yngsta i skaran. Välkommen över till kärringsidan Marie! Hänger brösten lite mer nu? Har kråkfötterna runt ögonen djupnat? Inte? Nej, egentligen fyller du ju den 23/5 så njut de dagar du har kvar... Nej då, lugn det är sköööönt att bli äldre. Man struntar i vad andra tycker, man går sin egen väg, man njuter mer av de små stunder av lugn man får och man njuter mer av god mat också för den delen. Man har lite mer erfarenhet att luta sig mot och man vet att om någon talar illa om en annan så säger det mer om den som talade. Man uppskattar tjejkvällarna och man uppskattar små teckningar där det står "världens bästa mamma" Oj, så nostalgisk man kan vara! Men bort med nostalgin för ett tag, för i kväll är fet FEST på barbros brygga och det ska bli så roligt. Vi ses i kväll då! Och du festar väl med oss heeeela kvällen den här gången?! Puss på dig!

Seger!

Det gick hur bra som helst! Christian väckte mig inte i morse. Det gjorde Samuel. Jag och Ian fick sova en timme längre och in kommer en strålande, ny duschad kille och viskar "Vakna mamma. Dags att gå upp! Jag har fixat mig. Jag är klar fast det inte är dags att gå till bussen än..." Mamma hjärtat smälter när han kramar mig och doftar schampo och tandkräm. Jag måste ju så klart överösa honom med "Men, det hade jag aldrig trott! Vad härligt att du kan själv!" Och så började denna dagen med en lättare ryggsäck!
För ett tag sedan lekte Hannes med lego. Han lekte tandläkare med lego. Och det slutade med att han inte fick loss legot ur munnen utan pappa Chrille fick rycka in som tandläkare med stora avbitartången. Är det inte ärtor i näsan hos Madicken så är det lego på tanden hos Hannes!

Ge barnen ansvaret tillbaka.

Jag har försökt och försökt. Jag har en kille som snart är nio år. Han avskyr morgnarna. Han är trött. Har absolut ingen aptit och hur jag än lägger om morgon rutinerna så fungerar det aldrig riktigt. Har gett honom juice så han skall få hjälp med att höja blodsockret. Har gett honom hans favoritfrukost som visade sig bli vääääldigt onyttig i slutändan. Har gett honom frukost på sängen. Har ordnat ALLT kvällen innan så det bara är att gå mellan fyra fem olika punkter: dusch, kläder, frukost, tandborstning, ytterkläder och skolbuss...Nej. Har provat att locka med barnprogram på tv´n. Nu är han så stor att han blir kvar vid tv´n och det blir STORT bråk för att få honom klar. Eller som idag när han "bara" skulle på toa och blev kvar där. Jag anade ugglor i mossen. Jodå, han sitter där inne och spelar gameboy.Det blev STORT pådrag att fixa allt på de fem minuter som var kvar. Stora tårar och arga blickar. Jag orkar inte skiljas från honom på detta sätt varje morgon!Nu har jag bestämt mig. Jag har servat och fixat och curlat. Men han sampelar ju bara. Så nu skall vi ha ett litet prat när han kommer hem. Jag skall lämna tillbaka det ansvar jag norpat ifrån honom. Han skall få en väckarklocka i dag och sedan en liten lapp med rutinerna och sedan kör vi. Jag skall endast fixa hans frukost. Och sedan skall jag krama honom och önska honom en fin dag när han cyklar till busen. Kommer han sent så får det vara så. Han lär sig. Men denna hemska spiral måste få ett slut. NU! Jag har tre pojkar som jag försöker hjälpa på morgonen. Och kanske har jag haft dåligt samvete för denna stora som redan tar ansvar? Men att beröva honom ansvaret för att hans kropp och själ kommer till skolan hjälper ju inte. Vad jag sänder ut är "Din stackars sate, du fixar inte detta. Du klarar ALDRIG att komma till skolan i tid i ordning och pigg." Och han svarar på mina signaler. Nej, att lätta ansvarsbördan hjälper inte, för livet är ansvar. Istället kan jag ge honom det här: TID! Tid för oss att prata, upptäcka saker och umgås i en mamma-samuel-tid. Så får det bli!

Jordande barn.

I dag har jag hållt kurs hela dagen. Medial och personlig utveckling. Det är så fantastiskt roligt. Men man blir lite trött i huvudet av att prata i många timmar. Försöker jorda mig innan jag åker hem. Försöker jorda mig innan jag går ur bilen... Lönlöst. Möts av Hannes i hallen. "Heeeeej Mamma!!" Och hans sexårs armar snirklar sig runt min hals. En tråd av jordning fästs i mig och när Samuel och Ian och maken leende välkommnar mig är jag jordad som den gamla sparbankseken. Andningen går i lås nere i magens djup och maten är mer än välkommen. Nu orkar jag föreläsa i morgon också! Tack älskade ungar för att ni är ni och får mig att känna mig så levande i vårt hem.
Väl vid matbordet förklarar Hannes för grannpojken att innan han föddes så kom Samuel som är störst och sedan kom han själv och sist kom Ian. Och innan han själv föddes var han ett frö i pappas pung och sedan kom han ut ur en snippa och...Grannen ser ut som om månen trillat ner. "Neeeeej , du, Hannes, ur magen kommer man allt..." säger han trevande. "Nej, ur snippan!!" Säger Hannes bestämt, han är faktiskt några år äldre än grannpojken, så det så. "Neeeej, du, nu skojar du allt!" fnittrar Melker och nu ser Hannes måttligt förvirrad ut. Sedan titar han på mig och viskar "Melker är lite mindre och egentligen tror han nog fortfarande att de kommer ut ur stjärten..."Klok som en uggla är han Hannes.
Ja, kurs ena timmen och biologi den andra. Tack för det också!

Regn och rusk!

Trötta, trötta, trötta... Grått,grått,grått... Vi sover en timme tillsammans jag och Ian för att sedan gå och möta storebröderna vid skolbussen. På med regnkläder och regnskydd på vagnen. Kattungen följer med och skriker i avsky när hon blir raggig och spikig i pälsen av vätan. Bussen kommer inte. Vi fryser, hunden ryser och katten jamar. Vi går hem. Klär av och hänger på tork. Så kommer de äntligen på cyklarna. Trötta och slitna. Bussen var försenad. Så säger Samuel, den nio åriga största storebrodern: "Tack för att du städat så fint mamma!" Åh, solen tittar in i mina mörka, trötta vrår och jag ser det vackra i de enstaka regndropparna och frågar dem: " Är det inte en sådan där dag när man skall titta på film och äta våfflor?" Hannes nickar mycket alvarligt och jag börjar med sug i magen att steka. En regnig dag är en regnig dag är en regnig dag. En tid för för sol och en helt annan för regn och våfflor!

Hantverk är fantastiskt!

Jag önskar jag hade mer tid till att måla eller sy eller så. Men det får bli i mitt nästa liv. Eller när barnen inte längre har tid med mig... Nåja, man kan ju gotta sig åt andras vackra hantverk.
Den här fina kronan kan man vinna!Och mer vackert finns att skåda här

Ooops!

Nu reser Ian sig mot ALLT! Herre Gud.... Blåmärken både här och där har han efter sina upptäcktsfärder över bilar, barstolsfotpinnar och annat. Hur gick det till? När hände det här? Över en natt! Jag lovar och vi försöker båda vara med hela tiden, ja alla fyra faktiskt, men misslyckas. Han härdas kanske? Eller så gör jag det? Just nu har jag is i magen men hjärtat blöder. Var det så här senast vi hade en liten klätterbaby? Eller blir man helt enkelt harig med åren?