Världen stannar

Ja, den stannar världen när man får en liten en. Allt annat blir så obetydligt. Räkningar, inköp, svara i telefonen...Äh, det kan vänta. Vi måste bara få njuta en liten stund till av detta nya lilla underverk. Och Ian gör underverk med oss. Plötsligt minns vi när Samuel och Hannes var så här pytte,pytte små. Vi minns deras första leende. Vi minns deras första magknip. Och vi är så tacksamma att vi fått uppleva allt det här genom åren. Den 13/8 firade vi bröllopsdag. Men det var Christian som kom på att vi hade det. För det föll också bort i detta under att vi nu har tre barn. Tre fantastiska, rediga pojkar. I vanliga fall skulle det vara märkligt och katastrofalt att glömma en sådan dag. Men nu kände vi ( läs "jag") nog mest att, ja, vi har varit ett par i tretton år, gifta i tre...Vi har tre fantastiska pojkar och vi har varandra. Vi bor i drömvillan med drömläge och... Kan man kalla sig välsignad? Ja, jag tror det.

7/8 Triss i prinsar!

Jo, det var tufft. Förvärkar i tre veckor. Öppen några cm i två veckor. Nätter som jag vankade av och an och inte visste om det var på riktigt eller inte. Duscha varmt, sa de på förlossningen, för är det bara förvärkar så försvinner dom efter duschen och då vet du! Men inga värkar försvan någonsin under dessa tre veckor... Så gick jag tio dagar över tiden också. Och natten till den 7/8 hade jag varit vaken i nästan två dygn av dessa förvärkar. Ringde förlossningen och sa att jag var helt slut. Och nu tyckte de att vi kunde komma in fram mot 06.00. Äntligen! Men runt fem avtog varenda värk. Jag blev så besviken. Falsklarm igen?! Jag ringde och sa att vi inte skulle komma in trotts allt. Men barnmorskan sa att det inte var säkert för ibland tar kroppen en paus för att ladda och hon rådde mig mycket strängt att lägga mig att vila ordentligt! Jag lade mig och somnade nog en 06.20 så där... Prick 07.00 slår jag upp mina blå och kan inte andas ens så ONT gör den värk som väcker mig. Jag buttar på mannen och förkunnar att NU ÄR DET DAGS!!!! Han ringer efter mormor och jag ringer förlossningen och den här gången frågar jag inte om vi får komma, jag domderar att jag ska komma in och föda NU! Jo, vi är mer än välkommna, vi är faktiskt väntade!
Bilfärden var en resa till helvetet och tillbaka och jag tjatar heeeela färden om hur Christian ska svänga och gasa för det är inte kul att parera svängar mitt i en värk. Han är diplomatisk och gör precis som jag vill:-)
Väl inne får jag byta om och de sätter CTG för att mäta värkaktiviteten. Jag hatar CTG´n. Man kan inte röra sig och underlätta värkarna när man ska ligga på en brits. Och kurvan visar så tydligt vad ont man har och hur tätt det onda kommer. Jag blir glad när jag blir kissnödig, för då måste de koppla loss mig... (Eller sanningen är att jag hittade på att jagvar kissnödig, men blev kissnödig på toan i alla fall.)Christian larmar och jag är snart på toan. Efter kissen kommer en värk som får mig att gå ner på alla fyra. Fy för den lede, så här ont gjorde det inte med de andra två. Vad händer? Jag baxar mig in på rummet och ber Christian larma igen för jag ska ha lustgas NU! Och det får jag. Och jag håller lustgasen krampaktigt i väntan på nästa våg. Och den kommer och då visar det sig att det är en krystvärk som kommer. Redan? Jag vet inte hur öppen jag är för de har inte hunnit undersöka mig ännu. En ny barnmorska kommer, för den vi fick först förlöser ett annat par nu. Lotta heter hon som kommer. Jätte gullig! Hon kollar och talar om att det är dags att krysta nu, jag är öppen! Fyra eller fem krystvärkar senare ligger en liten prins på min mage och han är helt perfekt. Vi gråter lite och skrattar och jag fattar inte att det är över? Vi kom ju för en dryg timme sedan?! Har varit på rummet ganska exakt en timme... Det var den mest smärtsamma av mina förlossningar, men samtidigt den lindrigaste. Jag han ju knappt reagera förrän det var över. Och nu är jag och pappa och de två stolta storebröderna saliga och lite förälskade i denna lilla. Och med facit i handen var det värt tre veckors förvärkar!

Födelsedag!

Tänk va, här har man längtat och väntat på denna bebis. Men i dag, den 4/8, är jag bara glad att den inte verkar vilja komma. Jag fyller år och jag vill att bebisen ska få en helt egen dag! Vi får väl se hur det går. Mina barn har ritat vackra teckningar och pussat och kramat mig, dagen till ära. Vad mer kan en mamma önska sig? Fantasiskt egentligen hur sentimental man blir med åren ( ja,33 år gammal faktiskt!) och hur mycket det betyder med en pus och en kram och ett "Grattis, du är världens bästa mamma!" Snyft!

Varmt!

Nu börjar det bli lite långtråkigt faktiskt. Tråkigt att vänta på bebisen. Tråkigt att inte bikinin passar längre så man kan bada. Tråkigt att fötterna är så svullna. Tråkigt att redan ha röjt i varje garderob och skåp så inget direkt finns kvar att göra. Tråkigt att alla bara frågar och frågar om det har blivit bebis- de vet att vi ringer!! Suck! Igår när jag duschade efter att ha nattat pojkarna så kommer Samuel ner och öppnar badrumsdörren. "Mamma, kom upp, Hannes har stooora problem. Jag vet inte vad jag ska göra med han." Jag hör hur lilleman störttjuter i sin säng. Han vill inte att mamma och pappa ska dö! Jag förklarar att jag tror på reinkarnation och på att vi lever vidare i någon form för att sedan födas igen. Då gråter han ännu värre och jag frågar honom vad som är så hemsk med den tanken...Då säger han " Jag vill då inte ligga så läääääänge i din mage igen som den här bebisen har gjort!! Det är ju hemskt ju!" Hm, vad svarar man på det? Jag kramade honom och sa att det säkert inte är så farligt för den. Då tittar han på mig och så kommer en ny flodvåg av tårar " Men när den kommer blir ju du gammal ju!" Hm?! Jag frågade hur gammal han tror att han kommer att bli då bebisen anländer." Sex. Jag är ju sex ju!" Svarar han. Jag frågar om han fyller femton när bebisen kommer? Han blänger lite innan han svarar " Det fattar du väl att man inte kan om man är sex. Man måste bli sju först!" Precis svarar jag, mamma kommer inte heller att bli mer än ett år äldre. Han är tyst en liten stund och funderar... " Men du är ju redan så gammal!" Ja, lite drygt trettio är jag ju :-) Jag bedyrar att så seg och gummilik som jag är kommer jag säkert att bli supergammal! Han lyser upp. " Som farmor och mormor va?" Ja, det får vi hoppas! Ja, nu har vi det allt för tråkigt. Men barnen har så lätta att vandra in och ut ur sinnesstämningar. Vad skönt för dem! Hannes lägger sig på magen i sin säng och drar upp den lilla pyjamaströjan och konstaterar att nu har han gråtit klart, nu kan jag få klia han på ryggen! Vilket privilegium! Jag mår ganska gott jag också där jag ligger och kliar honom. Vi har det mysigt! Bebis får vänta!