Skolan har börjat!

Regn och regn. Nu har skolan börjat och som vanligt kommer hösten med den. Men det får allt bli en skön och varm höst tycker jag! Och lite roligt har vi att se fram emot förutom alla kompisar som skolan erbjuder;-) Mamma ska börja rida och även pojkarna på sikt!Kolla in min nya lekplats här www.fritidsryttare.se och www.godarelationer.se Hästen Silver är min favorit än så länge. Får se om det kanske blir ett köp!
Sedan har vi hyrt stuga i Tandådalen så har skall firas jul bland backar och snö. Det är så skönt att ha lite att se fram emot- hela familjen!
Här sitter jag och Angelica och planerar att gå kurs i NH (Natural Horsemanship)


Ian växer och växer. Tänk att han är över ett år redan! Herregud, VAR tog det året vägen? Ni kan ju jämföra här:



Idag skall vi till öronspecialisten jag och Hannes och sedan skall jag göra en polisanmälan på Samuels glasögon så vi får ut nya på försäkringen och sedan skall jag jobba. Det blir en intensiv dag!

Ett år sedan och ingen har dött!

Han är ett år idag, Ian. Vi väckte den lilla bebisen genom att sjunga och han lurade lite på om han skulle gråta eller skratta. Men när paketet började låta, humma och brumma, då tog nyfikenheten överhanden! Han begrundade länge sin häftiga björnbil från det fina leksaksföretaget;-)

Ett år har gått sedan han kom. Han är intensivare än någonsin. Klättrar på ALLT. Men ändå slappnar nog jag/vi av mer och mer.

När vår första son ännu låg i min mage så dog min älskade farmor Elsa. Och det blev komlicerat med sörjandet för som ny och oerfaren gravid kvinna ville jag ju inte att den lilla bebisen skulle ta skada av min sorg. Och jag svalde ner den utan att jag då märkte det faktiskt.

När vi fick vår andra, underbarbara prins och han endast var två veckor så dog Christians pappa. Ännu märkligare blev det ju att sörja då, när man var så glad och stolt över detta nya liv. Hur ska man kunna känna glädje och harmoni samtidigt som sorgen kommer? Visst blev jag stressad inom mig. Ammningen höll på att gå i stöpet. Därför bestämde jag mig för att endast engagera mig i mina två prinsar. Jag svalde åter ner sorgen utan att märka av att det var det jag gjorde.

Vi förlorade faktiskt både farmor, mormor, en farmor till, pappa, vän, farbror, och ett par andra lite avlägsna släktingar under de två år vi födde våra första två pojkar.

Åren gick och jag blev stressad, grinig och "bitter" och förstod att detta måste åtgärdas. Efter en tid i hypnoanalys kom sorgen som stora regntunga moln som ibland hotade att ta över helt. Men det fantastiska var att efter en veckas gråt så var jag lätt i hjärtat.Jag kände hur en styrka som sakta ssipprat ut nu åter fylldes på! Jag vet att människor dör och ska dö. Men när man blir påmind om detta, när man har två små barn, så blir man så enormt påmind om att även dessa kan dö och det gör så ont att man inte kan uthärda.


Våra två prinsar var sex och åtta när vi började fundera på ett tredje och sista barn. Kanske ville vi ha revansch? Kanske kände vi att småbarnstiden allt för snabbt tog slut? Men ändå malde oron inom mig. TÄNK OM. Tänk om någon dör då? Men han kom som en solstråle. Som balsam för själen. Det kändes som att NU är vi en fulltalig familj. Han har fattats oss! Och idag är han ett år och ännu lever alla runt oss. Och vet ni, ibland har Ian drag av min älskade farmor. Men ännu oftare har han drag av den farfar han aldrig träffat.och då kan jag känna att farfar på något underligt vis ler någon stans ifrån. Man måste våga leva fast döden lurar där runt hörnet. Och kanske är det så att man inte vågar älska helt innan man gjort upp med den. Döden.

Kontraster

Så blått och så stilla. Kluckande vaggas vi på det stora blåa vänern. Vi är tysta och vi njuter.




Och sedan är det full fart till sandstranden, vår egen lilla lagun. Där badas det, spelas vattentennis och dyks, fikas och leks.


Nu är jag hemma och tänker ta ett glas rött när barnen somnat;-) Ni då?

Inte bara mamma!

Jag är mamma nästan varje minut som går. Men ibland gillar jag att ta mig ut bland de vuxa. Ni vet de där tokiga som tror de har förlorat sitt barnasinne ända till de finner sig lite lätt berusade i rätt umgänge (läs med tonårsvännerna)dansande på borden. Det är så härligt att vara bland vänner som vågar släppa all vuxenhet för en stund. Och det är en fröjd att få göra just detta bland sina vänner en kväll för att sedan som en ny mamma återvända till vardagen!

Mina sinnen längtar efter att få fortsätta...

...anlägga trädgården!Nu hänger pelargonierna röda vid ingången och det prunkar lite här och var. Mitt växthus har tomat, gurka och bönor....Stenpartiet ger oss dagligen smultron och...Jag är ändå inte tillfreds. Som ni ser skall här kavlas upp ärmarna. Rakt fram brevid huset skall GARAGET byggas. Stenpartiet tog jag bort i förra veckan och här skall byggas en kant av stockar och dessa skall bära mina nyponrosor. Men, och jag säger MEN....Maken har målat och jag har sprungit, sprungit och sprungit efter min snart ettårige son hela sommaren och det står still! Vi prövas och får nu lära oss att gilla läget, eftersom en ettåring är en ettåring är en ettåring! Men det är klart, skall man bo här ett helt liv så blir det väl gjort någon gång. Eller??? En tid att springa och en tid att anlägga resten av trädgården. Måtte jag lära mig denna hårda läxa.Tillsvidare får jag väl, som en vän tröstande sa härom dagen, njuta av sjöutsikten bakom huset. Och ja, den är jag grymt tacksam för!

Är jag lat eller bara uppfylld av sommaren?

Är jag det? Eller är det bara så att jag haft en väldigt fin sommar fylld med möten och upplevelser? Så fylld att jag inte hunnit med att blogga? Ja, det är så! Alla klagar på detta väder men jag har haft en fin sommar. Och jag har njutit! Vi har varit en hel vecka i Göteborg med allt utbud som finns där.30 årskalas. Vi har tagit dagsturer med båten. Besökt rottneros, cafe August och Mariebergsskogen. Släktträffen i Långserud var fantastisk och snart börjar jobb och skola och rutinen kommer precis lagom, för nu börjar barnen längta efter fröken och kompisar.
Lilleman ska så klar gå hemma ett tag till, ett år om fyra dagar! Han kan "bamsa" till musik och be om "gojgos" när han är hungrig. Han kan peta ut ens öga och stolt förkunna att man har ett "Öööa" just där under ögonbrynet strax ovanför näsan;-) han säger "Tssssyssst Tada" när vovven Saga skäller och så säger han mamma och pappa och...Ja, vi har inte haft en lugn stund denna sommar, men det är heller inget vi saknar, för vi är uppfyllda av våra tre prinsar och det är så mäktigt!