En vanlig dag.

Magen växer och det sparkar där inne. Det har varit några hektiska månader med mycket arbete för både gubben och mig. Och det är ju då man måste arbeta ännu hådare för att finna och upprätthålla den där sköra balansen mellan arbete, barnen och aktiviteter. Och med facit i hand så lyckades vi. Igen! Men inte utan möda och pusslande. Men nu blir det lite lugnare tider. Ett tag...
Den här veckan har jag äran att ha påsklov med mina söner. Vi har busväder här, med snö. Det passar ju två busfrön. De rullade snön och formade den till en snögubbe...snötroll...snömonster...Oj, vad kreativa tänker jag där jag pysslar på förstukvisten med några påskliljor i en kruka. Så hör jag ett illvrål. Lilleman kommer gråtande. Jag söker med blicken efter storebror. Har han varit hårdhänt mot honom? Nejdå, men han har i kreativitetens iver satt en snöpenis på snömonstret. Ja, ja, tänker en gravid mamma, var det inte värre så! Men lilleman är mycket förnärmad. Jag säger att storebror med största sannolikhet inte ville förstöra snömonstret utan helt enkelt gjort en kopia av sig själv. Allt för att lätta upp stämningen. Jo, det får lilleman att skrattande ge sig in i leken igen. Tills han säger just detta till storebror som gapande av harm slänger sig över honom för att mula hans ansikte i snön. Jag bryter konflikten genom att ropa att det är våffeldags och de glömmer både snöpenis och snömonster och kommer springande.
Det sinnet ger kan sinnet ta, säger vi ofta i terapin. Och tänk om vi vuxna kunde svänga från gråt till skratt till gråt till skratt...Allt för lite skojsamheter och våfflor!