Ja, tiden går och går. Vi har rest i Kroatien, tagit sommarlov och gått igenom en period av förkylning och Samuel hade krupp. Men nu lägrar sig åter lugnet.
Ja, jag jobbar så klart en del och det känns skönt, även om jag under mina lediga och mycket höggravida dagar sover middag. Bebisen är redan mycket djupt fixerad vilket har lett till att långpromenader nu är helt uteslutet. (Känns som en kokosnöt slår mot bäckenet och hotar komma ut då, vilket jag vet att endast kvinnor kan förstå vidden av...)
Nåja. Våra älskade pojkar har vant sig vida att ha en "tjockismamma" som Hannes säger då han kramar mig och bebisen samtidigt i en enda stor och go omfamning. Samuel är lite mer reserverad. "Jag önskar jag fick mer plats i din säng mamma" Jo, det vet jag att han skulle vilja. Helst under skinnet på mig;-) Men häromdagen när mamma var sur och tvär och bara ville sova så blängde Samuel på mig och frågade med bestämdaste allvar om man ändå inte kunde bestämma sig för ett barnhem? Jag frågade om han skulle ha önskat det då Hannes kom? Då tittade han på mig med klokskapsögonen och sa "Men Gud mamma, honom känner jag ju!" Ja, det finns en poäng där. Mamma KAN bara inte förklara hur det kommer att bli, det måste upplevas! Till och med jag är spänd och förväntansfull fast det är tredje gången och nu borde vara "rutin".
Idag när jag kom hem från jobbet mötte maken mig med ett varmt leende och förkunnade att han lånat en vedklyv som han kunde ställa upp på en bra arnetshöjd åt mig?!? Jag besvarade hans leende med ett aningen lite mer ansträngt leende och svarade att jag skulle göra köttfärssås. NU! Hoppas nu han bara glömmer sina ideer.
Men män kan nog inte förstå hur det är att vara i nionde månaden? Min far sa häromsistens "Ja, kvinnor de är som starkast i nionde månaden. De kan klara vad som helst!" Vad vet han? Vill vi kvinnor det? Nej, vi vill lägga upp de svullna fötterna, vila våra värkande ryggar och glömma detta med foglossning och ömmande bröst. Men vad är väl en bal på slottet?
Ja, jag jobbar så klart en del och det känns skönt, även om jag under mina lediga och mycket höggravida dagar sover middag. Bebisen är redan mycket djupt fixerad vilket har lett till att långpromenader nu är helt uteslutet. (Känns som en kokosnöt slår mot bäckenet och hotar komma ut då, vilket jag vet att endast kvinnor kan förstå vidden av...)
Nåja. Våra älskade pojkar har vant sig vida att ha en "tjockismamma" som Hannes säger då han kramar mig och bebisen samtidigt i en enda stor och go omfamning. Samuel är lite mer reserverad. "Jag önskar jag fick mer plats i din säng mamma" Jo, det vet jag att han skulle vilja. Helst under skinnet på mig;-) Men häromdagen när mamma var sur och tvär och bara ville sova så blängde Samuel på mig och frågade med bestämdaste allvar om man ändå inte kunde bestämma sig för ett barnhem? Jag frågade om han skulle ha önskat det då Hannes kom? Då tittade han på mig med klokskapsögonen och sa "Men Gud mamma, honom känner jag ju!" Ja, det finns en poäng där. Mamma KAN bara inte förklara hur det kommer att bli, det måste upplevas! Till och med jag är spänd och förväntansfull fast det är tredje gången och nu borde vara "rutin".
Idag när jag kom hem från jobbet mötte maken mig med ett varmt leende och förkunnade att han lånat en vedklyv som han kunde ställa upp på en bra arnetshöjd åt mig?!? Jag besvarade hans leende med ett aningen lite mer ansträngt leende och svarade att jag skulle göra köttfärssås. NU! Hoppas nu han bara glömmer sina ideer.
Men män kan nog inte förstå hur det är att vara i nionde månaden? Min far sa häromsistens "Ja, kvinnor de är som starkast i nionde månaden. De kan klara vad som helst!" Vad vet han? Vill vi kvinnor det? Nej, vi vill lägga upp de svullna fötterna, vila våra värkande ryggar och glömma detta med foglossning och ömmande bröst. Men vad är väl en bal på slottet?
