Kepa.

I dag skulle jag egentligen vara ledig. Men så kom jag på att lönen borde sättas in på kontot så jag och lilleman gav oss av in till City för att göra bankärenden och våren till ära köpa honom en kepa. Jag satte in mina pengar och sedan var det dags för HM.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Jag är törstig..."
"Okay. Vi köper en festis då."
"Ska jag säga en sak till?"
"Mmm"
"Jag är hungrig!"
"Jaha, hm. Vi kanske ska luncha på stan i dag då?"
"Ja! Pannkakor,pannkakor,pannkakor..." Han hoppar iväg före mig på gågatan. Jag tänker febrilt. Pannkakor, var? Herregud, vem serverar vanliga pannkakor till lunch? McDonalds har väl bara det till frukost....Vad gör jag nu, han har uppenbarligen tänkt sig pannkakor endast och allena. Så går då ett liljeholmens upp:Hemköp! Vi glider in där och letar och letar. Jo, fyra stycken inplastade pannkakor,ekologiska och allt , för ca femton kronor. Det var ju som hittat. Lilleman skuttar med pannkakorna i handen till kassan och jag hugger en ekologisk jordgubbsylt i farten.
Efter detta ger vi oss av till kepsdjungeln och han hittar en fruktansvärd med döskallar och gud vet vad.Ser så sliten ut att den inte kan hålla en vecka ens. Vilket mode. Och efter lite lirkande enas vi om att han kan få en armekeps i grönt. Inte helt okay tycker jag, men bättre än den andra.
"Mamma, ska jag säga en sak?"
"Vadå?"
"Samuel vill också ha en."
"Ja, det är klart, men du den väljer jag!"
"Nehej! Den här vill han ha!"
Han pekar på en annan militär kepa. Jag tar ett djupt andetag och nickar i bifall.Man ska bejaka att de är vänliga och generösa mot varandra!
Han skuttar före med de båda fynden och stannar sedan och vänder sig om.
"Jag vill ha mer kläder för jag växer vet du!"
Han har helt rätt. Mycket har växts ur sedan jul och en huvtröja följer med.
Glad i hågen tar han på huvtröjan och kepan vid kassan och struttar raskt före. Nu ska vi till mitt jobb och värma hans pannkakor och jag ska köpa något på vägen.
Vi lallar fram där i solen och han speglar sig i skyltfönstret och jag ser att han är nöjd med sina fynd. Så plötsligt hör jag honom en bit bakom mig:
"Så, nu ser ingen mina molluskler..." Jag vänder mig om och ser att han dragit upp huvan över sitt lilla guldfärgade huvud och tryckt ner kepan över huvan och kikar fram i springan som är kvar. Mitt hjärta smälter. Han har mollusker och jag hade ingen aning om att han skämdes så...
Jag sätter mig på huk framför honom.
"Är det inte varmt?"
"NEJ!"
"Blir det inte svettigt?"
"Jag tar inte av det!"
"Vet du att alla barn, nästan, har mollusker någon gång och det är inget konstigt. Alla är prickiga någon gång i livet. Grannpojken är ju prickig än efter sina vattenkoppar...Pappa blir prickig då han rakar sig och prickar är ju bara små prickar...."
"Nä!"
Vi går vidare och genar över domkyrkans grusgång. Och då ser jag att han drar av huvan och öppnar jackan lite.
"Prickar är prickar"mummlar han "Men svett gör att det känns jobbigt också..."Jag känner mig lite lättad i hjärteroten.
Sedan äter han sina pannkakor och dricker sin festis och det blir en skön mamma-hannes förmiddag.
Även om det, som alltid med honom, blev mer än en keps. Men jag har inte en aning om när det var jag trillade dit igen?!

Våren.Iiiiiiiii!

Den här helgen har jag jobbat. Kvinnor har lyssnat till mig och arbetat med sig själva i en personlig utveckling. Fantastiskt. Ute har fåglarna kvittrat och solen gassat och....Ja, det har varit en fantastisk helg. Så kommer man hem till sina älskade pojkar som man saknat och bara vill krama. Och så möts man av " Jag tänker inte duscha, fan!" "Jag ska vara ute så länge jag vill!" "Haha, och, som om jag bryr mig..." Man står handfallen. En grupp kvinnor har lyssnat till mig med iver och glädje, men ens söner de har en helt annan sida denna vårdag. Jag fnissar inom mig. Man kan inte vara terapeut eller pedagog till sina barn. Det vet nog alla som jobbar som jag. Nej, här är det bara att kravla upp ärmarna och börja baxa och bråka in dem i rätt form igen. I morgon är det skola hur mycket fåglarna än kvittrar och solen skiner. "Duscha ska ni." " Pjamasen ska på!"" Inte svära det är inte fint!" Pust och stön. Och ska sanningen fram gillar jag familjelivet även när det blir sådana kontraster. För när kvällen kommer får jag ändå de små armarna runt min hals och pussen på munnen är full av kärlek till sin mamma. Det är vår i hjärtat det!

Gör vad du är bra på!

Handen på hjärtat, vad är du bra på?
Min äldste son är en fantastisk berättare och inspiratör, min yngste son är fantastisk på att lyssa och verkligen höra och lite konstnärlig, min man är så otroligt strukturerad och bra på att leda och se saker övergripande och och jag är bra på att se bakom ytan. (Terapeut ut i fingerspetsarna) Och min bestämda uppfattning är att alla är bra på något! Precis som att vi är dåliga på vissa saker. Men varför är det då lättare att erkänna sina brister? Jag har ofta beklagat mig över bokföringen. Fy för den lede vad jag är kass på det här med räkenskaper och att hålla ordning på papper. Ja, jag är lika kass på det som jag tycker det är tråkigt! Men varför håller jag fast vid detta när jag onekligen är bra på så mycket annat? På tio bra saker går det en dålig. Vill jag vara bra på allt? Kan jag vara bra på allt? Nej. Det kan ingen. För då skulle vi vara små keruber på moln, eller hur?! Så nu hör det till saken att min älskade syster är jäkligt bra på papper och räkenskaper. Och det svider i storasyster ådran att inte överglänsa henne där:-) Nej, faktiskt så vill jag inte vara bra på det som tar mig så emot. Men jag beundrar henne för hennes tålamod! Och nu, nu kommer det bästa, nu sköter hon bokföringen åt mig! Hon gör det hon är bra på och jag gör det jag är bra på. Är inte det en värld i symbios?
Eller som min äldste sa för några år sedan:
" Mamma varför finns det tjuvar?"
" Jag vet inte gubben, det bara är så..."
" Mamma varför finns det poliser och brandmän?"
" Ja, för att hålla ordning och hjälpa."
" Mamma, utan tjuvarna vore inte poliserna och brandmännen till nå´n vidare nytta de heller..."

Bebisen växer

Jo, nu växer den lille i magen och det sprattlar "hejvillt där inne", som om den hade vårkänslor precis som sin mamma.
Jag satt ute i dag och drack kaffe. Storabröderna studsade på studsmattan och maken polerade båten hej villt. Och då kom jag på mig själv med att "polera" magen. Bebisen sparkade och jag smekte sparken, bebisen sparkade igen och jag smekte igen... Wax on,wax of,wax on,wax of.Och fåglarna kvittrade och kaninen gassade i solen och katten tvättade sig och ja...Det var som ett meditativt paradis. Eller är det bara jag som är i graviditetens kokong av lugn och sävlighet? Ja, det förtäljer inte den här historien. Men soligt varmt det var det!