Sten i näsan...

Ian stoppade en sten i näsan. Jodåsåatt. Och inte fick vi ta ut den, helt hysteriskt blev det. Jag tror han visste att den var STOR. Så det blev vårdcentyralen. Men de fick inte ta i honom. Då blev det ÖronNäsaHals. Och där blev det en shot lugnande. Men det var krig ändå. Men ut kom stenen och en aning näsblod. Vilken pärs för mor och far. Men med stenar är det som med bebisar som ska födas. Ut, ja det kommer de alltid;-)

Här är en bild då han är något gladare. Det var när Lena Linjo kom förbi på hojen ända från Malung!

Vi är gravida!

Vi väntar smått. På lördag kommer storken. Tomheten efter Saga blev så stor. Ödsligt gapar huset mot oss när vi kommer hem och långtråkiga är morgnarna utan våra dagliga små rundor. Jag tror hon hjälpte oss att finna en vänlig själ som nu kan ta över hennes plats som Nanny åt pojkarna. Själv tror jag hon njuter av en välförtjänt semester på de gröna ängarna i sin stora flock, där hon självklart är den rättmätiga alphahonan. Istället sände hon den här gamla själen till oss! Vi ville ha en tik, i alla fall jag. Och en liten hund. Men maken ville ha en stor. Gärna Rotweiler. Men så föll vi för en hane, blandras, som blir stor som en boxer som vuxen. Så visst måste det ha varit ett överjordiskt finger med i spelet här? Men ögonen, de säger att han är den rätte!